Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undertryckningsåtgärder mot socialdemokrater och anarkister. Främst
bland dessa reformer torde kunna nämnas: en beskattning och
finanshushållning, som ej längre gynnade de ekonomiskt starka på de
ekonomiskt svagas bekostnad, samt en jord- och arfslagstiftning, som otvetydigt
hade till mål att göra nationen till öfverägare af nationalterritoriet och
till öfversta arftagare samt redan i denna stund afskaffade all
privategendom i oförtjänt jordvärdetillväxt och på ett för samhället gagnande
sätt upphäfde rätten att lämna och mottaga arf af godtyckligt omfång
och inom hvilka skyldskapsgrader som hälst.
Erfarenheten ger oss emellertid, dess värre, näppeligen anledning
att tro, att de samhällsklasser, för hvilka den nuvarande
finanshushållningen samt egendoms- och arfsrätten och öfriga rättsordningar
för-ljufva tillvaron, någonsin enbart på den fria öfvertygelsens väg skola
kunna komma ut ur illusionen om sin nuvarande rätt såsom den högsta
möjliga rätten. För dem ter sig försvararen af vår jordegendoms- och
arfsrätt, straffrätt, kontrakträtt, statsrätt, finansrätt o. s. v. såsom den
sanne försvararen af stat, samhälle, religion, moral, kultur, ja, af allt
som öfverhufvud är värdt att kallas mänskligt hos människan. I många
fall, särskildt bland åtskilliga af de historiskt bildade, uppfattas den sociala
utvecklingens nödvändiga kontinuitet på ett sådant sätt, att just de allra
nödvändigaste reformerna förklaras vara de allra orimligaste och
för-därfligaste.
Vi stöta här på en det sociala förnuftets synbarligen oundvikliga
begränsning hos de egendomsbesittande samhällsklasserna, de må nu
vara bildade eller obildade. Kanske det blott är hos de egendomslösa,
som det sociala förnuftet kan spontant höja sig öfver denna grofva
materialism och formalism. Om detta är fallet, måste de
egendomslösa och kroppsarbetande samhällsklasserna uppfattas såsom den
förestående rättsomhvälfningens egentliga bärare och de besittande klasserna
såsom bärame af det motstånd, som måste öfvervinnas vid detta
kulturframsteg. Det kan då icke bli tal om att staten i samhällsfredens och
kulturframstegets intresse måste likmässigt skydda och främja alla klasser
i deras uppfattning af rätten, allmänt väl och samhällets reformbehof.
Dylikt vore under de gifna förutsättningarna fullkomlig omening.
Problemet tillstädjer blott en lösning. Samhällsklasserna med den
högre utvecklingsformen af det sociala förnuftet måste utöfva det
afgörande inflytandet i staten — framför allt under den förestående
kristiden. Hvarken förmögenhetens eller inkomstens storlek eller den
ekonomiska eller kulturella fackdugligheten kan få afgöra, hvarest den
politiska makten skall ligga, ty mänskligheten vet af dyrköpt
erfarenhet, att de icke i minsta mån garantera, att en person eller
samhällsklass är besjälad af en social vilja, som harmonierar med de
förestående, oundvikliga förändringarna i egendomens och samlefnadens
organisation. Så vidt samhällsforskningen hittills låtit oss skönja,
uppstår den nya, tidsenliga riktningen af social vilja först inom de
samhällsklasser, som starkt och medvetet lida af den bestående
samhällsordningens tilltagande oändamålsenlighet, och det vill framför allt säga,
att de genom denna veta sig hindras i sin nu möjliga, högre person-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
