Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hjälper honom att se i förstoring, hvad andra icke lägga märke
till alls eller betrakta som bagateller eller på sin höjd som
framtids-spörsmål, hvilka det icke är någon brådska med».
När regeringen gjorde framställning till 1900 års riksdag rörande
expropriation och koncession för elektriska starkströmledningar, fäste
han i en motion uppmärksamheten på det orimliga i, att staten för all
framtid afhände sig sin rätt, hvaraf följden syntes honom blifva den,
att mäktiga bolag skapades med oinskränkt välde öfver våra bäst
belägna och värdefullaste vattenfall, från hvilka hela orter i framtiden blifva
uteslutande hänvisade att erhålla sitt behof af belysning och drifkraft.
Den styrka, hvarmed han framhäfde denna fara, gjorde intryck och
satte märke i riksdagens beslut både då och sedan. Året därpå
framlade han sin stora plan till lagstiftningsåtgärder för vidmakthållande af
jordbruksnäringen i Norrland och Dalarne. Norrlandsfrågan var förut
ett kaos, hvarom man icke var öfverens längre än så, att »något måste
göras». Att en inskränkning i sågverksbolagens fastighetsförvärf var
nödvändig, hade visserligen framhållits både inom och utom riksdagen.
Men Lindhagen gaf denna fordran rättslig gestaltning och auktoritet.
Därjämte påvisade han med en helt annan öfverskådlighet frågans sociala
räckvidd och lyfte upp den i dess verkliga kulturella plan. Fem år
behöfde statsmakterna, innan de kunde komma öfverens om att följa
hans råd, fem år under hvilka han aldrig tröttnade att i tal och skrift,
i Norrlandskommittén, i riksdagen, i föredrag och broschyrer med rikare
och rikare material, som han samlade och ordnade med en forskares
omsorg och en konstnärs blick, belysa faran i dröjsmålet med en
verksam lagstiftning. Till slut trängde fordran därpå så igenom, att när
Första kammaren 1906 samlade sina krafter till motståndet mot
röst-rättsreformen den icke längre vågade motsätta sig, att det norrländska
bolagsväldet drogs in under lagstiftningen.
Hur han med sitt sätt att se saker och ting kunnat få en fråga
att helt och hållet byta karaktär visade han t. ex. 1903. I Andra
kammaren har sedan gammalt särskildt bland de frisinnade rådt en viss
benägenhet för indragning af »onödiga helgdagar». De kyrkliga
invändningarna mot en sådan inskränkning ha icke öfvertygat. Lindhagen gaf
emellertid frågan en annan läggning, då en större industriidkare
påyrkade trettondagens upphäfvande för att »höja det svenska arbetets
intensitet» och lagutskottet tillstyrkte saken för att, som det angafs, gifva
kroppsarbetarna en dagsinkomst mer. Han erinrade om, att man
härvid alldeles lämnade ur räkningen de smärre tjänstemännen i verk och
inrättningar af alla slag, de biträden, som sysselsättas af handeln uti
kontor, butiker och lagerlokaler, tjänstefolket samt statare på landet.
Alla dessa människor skulle ohörda utan vederlag fråntagas en
hvilodag, på hvilken de sätta stort värde. »Den som vet», skref han i sin
reservation, »med hvilken glädje t. ex. alla handelsbiträden och andra,
som i instängda lokaler undergräfva sin hälsa under en oskäligt lång
arbetsdag, motse jultiden såsom deras enda stora semester, och hvilket
missnöje råder med sådana jular, där extra helgdagar infalla på söndagar,
den kan icke vara med på att hänsynslöst beröfva dessa arbetare något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
