Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är statens egnahemslånerörelse
tillfredsställande?
Under behandlingen på sin tid af frågan om statslån till egna hem
uttalades i denna tidskrift tvifvel om att den lösning frågan fick genom
1904 års lag om egnahemslån var den fördelaktigaste. Då emellertid
det riktigaste syntes oss vara att afvakta hur den nya statslånerörelsen
skulle utfalla, ha vi under senare år endast obetydligt egnat frågan
någon uppmärksamhet. Åtskilliga omständigheter tyda emellertid på
att frågan om statens åtgärder för att befrämja tillkomsten af egna hem
är långtifrån löst, och de af oss påpekade svagheterna träda allt tydligare
i dagen. Några af dessa skola här antydas. Det visar sig sålunda,
att förhoppningen att enskilda bolag eller föreningar skulle bildas i
ändamål att vara låneförmedlare, alldeles gått upp i rök. Såvidt vi
veta är det endast ett bolag som hittills — och detta endast i ringa
grad — användt sig af statens egnahemslånefond, och det är i hög
grad betecknande, att det nya bolag, som enligt hvad här nedan
om-nämnes, bildats i syfte att åstadkomma egna hem, ej ansett sig kunna
ha någon nytta af statslånen. Detta är ej heller så underligt, då man
betänker, att styrelsen för ett sådant bolag måste binda sig och sina
arfvingar vid en borgen, som skall räcka under hela amorteringstiden
för statens egnahemslån, d. v. s. mer än 20 år. Helt naturligt lånar
en sådan styrelse hellre i en bank, låt vara mot högre ränta.
Uppgiften att vara låneförmedlare ha emellertid
hushållningssällskapen åtagit sig, men tviflet om, att de äro de lämpligaste bärarne
af rörelsen, har snarare ökats än minskats. Man har anmärkt, att
hushållningssällskapen äro aristokratiskt lagda företag, som ha ringa
förståelse af eller beröring med de mindre jordbrukarne. De äga
därför ej förtroende hos dem, som skola hjälpas, och sakna ofta lust att
åtaga sig den sociala uppgift som egnahemsskapandet innebär. I
åtskilliga fall torde detta vara sannt, men månne icke orsaken till att
verksamheten varit så ringa är att söka i den ekonomiska risk som
sällskapen måste ikläda sig? Man kan med skäl fråga, hur stora
summor sällskapen kunna och vilja låna ut för detta ändamål. I saknad
af egentliga fonder, och hufvudsakligen underhållna allenast af de
brännvinsmedel, som staten lämnar dem, kan man icke begära att de
för någon längre tid framåt skola lämna ut lånesummor, hvilka snart
uppgå till milliontals kronor. Saken kunde ju lämpligen ordnas så,
att staten får stå risken för lånen och sällskapen uteslutande äro
förmedlare af desamma. Måhända kan man härigenom äfven förvänta att
sällskapen skola slå af på de formella hindren för lånerörelsen. Hittills
har man firat fullkomliga orgier i reglementerande, och detta är väl en
af anledningarne till att landtbefolkningen, som står främmande för
formen, sä litet kunnat använda sig af egnahemslånen. En annan, och
måhända den väsentligaste anledningen härtill, är emellertid de stora
kraf på säkerhet, som ställas på låntagarne. Det kan ej nog framhållas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
