Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Icke få präster förklara, att det finnes socialdemokrater, som
långt ifrån äro några kristendomsfiender. Under en resa föregående
höst hörde undertecknad flera prästmän utan tvekan förklara, att
enligt deras mening en kristen helt visst kunde vara socialdemokrat,
en socialdemokrat kunde vara kristen. Mycket betecknande för
situationen är, att vid ett tillfälle förra sommaren, då den bekante
folkpredikanten Samuel Keller framställde »sju böner till de
evangeliska kristna», av vilka en lydde: »Säg människorna, att en kristen
icke kan vara socialdemokrat», så fick lian genast till svar av
professor Seeberg, en aktad teolog av »den positiva riktningen»: »Låt
en kristen vara socialdemokrat, om och så långe lians samvete
tilllåter honom det.»
A andra sidan har socialdemokratiens hatfullhet mot kyrka
och kristendom i märkbar grad avtagit. En av orsakerna därtill är
den förändrade ställning, en del av kyrkans män intagit till
arbetarerörelsen, i det de tagit parti för det rättvisa i arbetarnes krav och
börjat framhålla rättfärdigheten, rättvisan såsom den enda fasta
grunden för ett samhälles byggande. En annan orsak är, att
män med kristlig åskådning ingått i det socialdemokratiska partiet,
bl. a. även några präster, ehuru det för dessa visat sig omöjligt att
behålla sitt ämbete. Starkast torde dock den omständigheten hava
bidragit, att arbetare själva begynt fordra att få tillhöra ekonomiska
och politiska föreningar, som lämna deras religiösa känslor
oantastade. Då detta ej tyckts gå för sig i de socialdemokratiska
organisationerna, hava andra arbetareorganisationer bildats, såsom
de evangeliska arbetareföreningarna, de kristliga fackföreningarna
o. d. Då dessas makt alltmera tillväxt, hava de ledande
socialisterna insett, att det inte går an att lata agitationen pågå i
ateismens och materialismens tecken och att satsen »religionen är
privatsak» icke får tolkas »religionen är struntsak». Det ligger utan tvivel
mycken sanning i några ord, som en hantverkare i Elberfeld
yttrade till mig: »Om socialdemokraterna icke hade begått det oerhörda
felet att oupphörligt såra arbetarnes religiösa och nationella känslor,
så skulle nu hela Tyskland vara deras; varenda arbetare skulle
vara socialdemokrat.» Det är detta »oerhörda fel» som man nu, i
rörelsens eget intresse, vill söka böta.
Som sagt: linjerna börja klarna. Socialisterna börja i religionen
se något, som icke har med politiken direkt att skaffa, men dock
äger sitt stora livsvärde. Religionens män börja inse, att religionen
måste stå över all partipolitik, att kyrkan icke får ställa sig i
något partis tjänst, allra minst de konservativas och reaktionäras.
Har det behövts en lång erfarenhet för socialisterna att komma
dit, där de nu stå, så har det fordrats minst lika lång tid, innan
kyrkans män ha lärt sig att skilja mellan religion och politik. Ännu
i dag är det säkert mindretalet, som kommit därhän. Men denna
minoritet ökas år från år. Livaktigheten i dess verksamhet och
klarheten i dess teorier borga för dess segerrika framgång inom
Tysklands evangeliska kyrka.
Social Tidikrilt. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
