Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•246
överklassens vaknande samvete och ökade insikt skulle ställa till
de socialistiska profeternas förfogande. Sådan är de stora
utopisternas: Fouriers, Saint-Simons och Owens lära. Fausts famulus
Wagner skulle från höjden av det tjugonde århundradets
erfarenheter anse dem synnerligen misslyckade och naiva. Det omdömet
är naturligtvis lika billigt som orättvist. Man påvisar alltmer, hur
mycken visdom denna naivitet inrymde, med hur många guldkorn
de riktat de sociala vetenskaperna. Ingen har kraftigare framhävt
detta än den ene av marxismens grundläggare, Marx’ vän och
vapenbroder, Friedrich Engels. För den socialistiska teorins
utbildning ha de betytt lika mycket som de gamla guldmakarna för den
modärna kemins. Särskilt gäller detta Robert Owen och
Saint-Simon. Den förre förstod i dubbel egenskap av stor industriidkare
och praktisk engelsman, att kooperationen bäst motsvarade det
socialistiska idealet, och Saint-Simon hade sett så djupt in i det
kapitalistiska samhällets väsen, att han kunde förstå
Iönarbetarklas-sens särställning däri samt fatta franska revolutionen som en de
sociala klassernas kamp om den politiska makten, vilken de ville
utnyttja i sina ekonomiska intressens tjänst.
Hur märkliga utopisterna än voro och hur stora realister för
sin tid, till deras förkunnelse lyssnade blott en liten skara
hängivna lärjungar. Arbetarklassen blev otillgänglig för deras ideal.
De lättantändliga fransmännen visade sig visserligen under
Julimonarkin mottagliga för socialistisk agitation, särskilt i politisk
form, men denna energi förbrukades i 1848 års revolution. Samma
år sinade chartiströrelsen i England ut i sanden. Överallt
reaktion uppifrån och resignation, splittring och likgiltighet nedifrån.
Arbetarrörelsen levde blott kvar uti de engelska arbetarnes
fackliga och kooperativa strävanden. Och socialismen drog sig tillbaka
till studerkamrarne igen eller diskuterades inom några sekteristiskt
avskilda klubbar. Svalget mellan arbetarklassen och socialismen
syntes under 1850-talet större än någonsin.
Dock hade föreningen redan skett. I det Kommunistiska
manifestet, på uppdrag av en socialistisk förening författat av Marx
och Engels i början av år 1848, var den teori redan uttalad,
vilken ansåg och förutsade arbetarklassens sammansmältning med
socialismen som en historisk nödvändighet. Till denna
uppfattning hade Marx och Engels kommit på teoretisk väg genom att
fatta socialismen ej främst som ett etiskt postulat, som en
rättfärdig och förnuftig samhällsordning, vilken bör uppfinnas och sättas
i den gamlas ställe, utan historiskt, som något vardande inom det
kapitalistiska samhället, vars utvecklingstendenser i socialistisk
riktning det gäller att genom vetenskaplig forskning upptäcka och
praktiskt politiskt understödja. Det senare tillkommer den
modärna lönarbetarklassen, proletariatet, vilket, liksom tredje ståndet
en gång i det feodala samhället, nu- i det privatkapitalistiska är
utvecklingens bärare. Genom kapitalismen skild från
produktionsmedlen, dömd till livslångt själsmfirdande arbete invid existensmi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
