Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•260
familj kommit, kanske skulle kunna bliva hennes räddning. För
flickan återstår nu endast fabriken, där guldet betalas för
maskinmässigt arbete och hälsan sättes i pant. Att stå timtals i en tvungen
ställning och övervaka en maskin, att sitta hopsjunken över ett
enformigt arbete och inandas dam och all orenlighet i fabriksluften,
att behöva h&ta hem till middagsmålet och lika skyndsamt tillbaka
efter att ha »slukat» födan, bidrager ej till att utveckla hennes
kropp, utan snarare suges dag för dag från denna undermåliga,
sjukligt belastade varelse all vigör och allt blod. Sedan arbetet
på aftonen är slut i fabriken, skall hon hämta frisk luft, äta, laga
sina kläder och — förströ sig; och vilka nöjen och förströelser kan
väl hon ha behov av — fabriksflickan, som aldrig fått lära sig
något och minst av allt att sköta sin kropp. Den välbehövliga
vilan, efter att någon stund hava ventilerat sina lungor, försakar
hon gärna för att få »ha trevligt» och hon känner sig snarare
uppfriskad än trött efter några timmars dans; men på morgonen har
hon svårt att lämna bädden och behöver väl sova ännu några
timmar. Tanken på brödet driver henne emellertid till arbetet;
och så bar hon kanska måst låna pengar för sin utstyrsel; de där
»stärkande pillerna», som hon fått av fabriksläkaren, tyckas ej hava
gjort någon värkan; hostan, som kom i samband med förkylningen
den där kvällen på dansbanan, börjar bliva envis och störande på
nätterna. Snart får hon visshet om, att hon skall dela föräldrarnas
öde, och minnet av deras eländiga sista tillvaro jagar inom kort
bort allt livsmod. Genom fabrikens försorg kan hon kanske komma
in på ett sjukhus några veckor; hon vet likvisst, att det är genom
en särskild välvilja och nåd, ty sjukhus och lazarett äro ej till för
sådana sjukdomar. Efter sjukhusvistelsen känner hon sig tillräckligt
stark att återgå till arbetet, men märker snart nog, att hennes
livskrafter äro uttömda, och att det endast var en bedräglig illusion.
Till fattighuset — och där finner hon, att hon ändå har det bättre
än hennes mor hade det under sina sista dagar; hon får dagligen
sin säng bäddad och sin kropp ansad, får droppar för hostan, mat
och dryck samt mera deltagande än mången annan, — därför, att
hon är så ung och skall snart dö.
Så gå många ur världen, och andra födas för att från
barnaåren dela samma sorgliga livslott. Frågorna »är detta nödvändigt?»
och »kan ingenting göras för att pà radikalt sätt hämma
folkförstörar ens härjningar?» tränga sig allt starkare på läkarna, vilka
mest ha att göra med och längst få följa de stackars varelser, som
angripits av tuberkulos. I försöken att giva svar komma väl de
flesta till det resultatet, att tuberkuloskampen år en penningfråga.
För min del anser jag, att endast en nationell, ordnad
sammanslutning med årliga penningeoffer av varje frisk, arbetsför person
skall vara ett naturligt och effektivt vapen. Det lätt förklarliga
intresse, som vaije människa kommer att visa, sedan hon gjort en
ekonomisk insats mot garanti för egen del, skall i sin mån påverka
andra att handla i samma riktning, och torde med all sannolikhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
