Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Grundaren till den »yngre republiken», Mr. William. R. George,
har under hela sitt liv intresserat sig för den »förvildade»
ungdomen. Under de är, då Roosevelt, som staten New-Yorks guvernör,
sökte genomföra reformer i New-Yorks skandalösa stadsstyrelse,
lät han engagera sig som en slags frivillig polis som sökte bekämpa
spelpassion och politisk ruttenhet. Och hans medhjälpare voro —
gatpojkarne! Hans första åtgärd var att arrestera ett »band» av
förbrytarungdom och låta polisen överlämna de små vildbasarne i
hans förvar. I stället för att hålla förmaningstal till dem, satte
han deras krigiska tendenser i system. I en lokal högt upp i en
fabriksbyggnad fingo pojkarne boxas och slåss, men samtidigt
bereddes dem tillfälle till att åhöra berättelser och idka studier.
George’s gossar användes som detektiver för att fånga annan
förvildad ungdom och vid valtillfällen voro de utmärkta hjälpare i
förhindrandet av knep och bedrägerier.
Från denna . verksamhet bland New-Yorks värsta gatslynglar
växte »the Junior Republic» ut. Men den blev ej färdig med ens,
tvärtom utvecklade den sig mycket långsamt, steg för steg. Mr.
George — eller »Daddy» som nu alla kalla honom — förde under
sin sommarledighet med sig några hundratal pojkar, som levde
friluftsliv och njöto landets alla behag å höjderna vid Freeville. Föda
och kläder sändes frikostigt av grannarne, och lantluftens
hälsö-verkan spårades å pojkarnes rosiga kinder. Däremot måste Mr.
George gång efter annan säga sig, att den välgörenhet, som
bestods pojkarne, hade en ofördelaktig inverkan på deras moral. De
lärde sig njuta av livet utan tvång att genom arbete göra sig
förtjänta därav. Under de tre à fyra år som dessa sommarkolonier
pågingo, infördes därför så småningom åtskilliga förändringar. Sålunda
måste pojkarne själva arbeta sig till sina kläder — allt övrigt fingo
de gratis. Viktigare var emellertid den ändrade taktiken vid
bestraffningen: pojkarne voro vilda sällar, vana att göra vad dem
lyste, men når de begått någon förbrytelse måste de bestraffas,
vilket i början vanligen skedde i hela pojkskarans åsyn. Detta
system visade sig dock snart i åtskilliga avseenden ofördelaktigt.
George beslöt sig då för att införa ett slags domstol, vari de
anklagade fingo redogöra för sitt uppförande och kamraterna utgöra
en slags jury. Detta hade en förunderlig verkan både på de
anklagade ocli juryn. Alla insågo det rättvisa i detta förfarande, och
de goda instinkterna böljade vakna. Nästa steg var att ersätta
kroppsstraffet med tvångsarbete — stenknackning — något som
pojkarne fruktade vida mer än ett ögonblicks sveda. Och slutligen
vågade George att helt lämna bestraffningen i pojkarnes egna
händer, i det han bland dem utsåg en fångvaktare. Betecknande nog
valde han till denna post en pojke, som han förgäfves försökt att
komma nära. Resultatet var att fångarne höllos så strängt, att
inga nya förbrytelser förekommo, medan samtidigt fångvaktaren
förvandlades och blev den pålitligaste ordningens upprättliållare.
På detta sätt växte självstyrelse och självständighet pa alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
