- Project Runeberg -  Social Tidskrift / 1908 /
520

(1901-1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•520

nödens bam, är själv en fattig arbeterska. Såsom hon visar oss
dem kunna vi ej undgå att känna sympati för dem, även för de
mera råa, ty vi förstå dem. Vi förstå denna unga flicka i
vars glädjetomma liv vid svältgränsen kärleken blir den stora
värmande flamman, som från den högsta fröjd störtas ned i djupaste
sorg, då hon finner sig bedragen av den hon älskar och som döljer
sin smärta och sin skam under likgiltighetens mask, för stolt att
visa, hur hennes hjärta förblöder. Vi förstå hennes mor, den
utsläpade arbetsmänniskan, som gör sig hård mot dottern för att
denna vanhedrar henne, men inom sig lider av »att vara så fattig
att hon ej har råd att vara litet snäll mot den enda hon har i
världen.» Vi förstå dessa präktiga föräldrar med sex barn att
försörja, som, trots sitt hårda arbete och svårigheten att hålla nöden
borta, dock icke kunna förmå sig att låta en enda unge lämna
boet, när inan erbjuder dem att få in ett av barnen på barnhemmet.
Icke ens fosterbarnet — mor kommer aldrig ihåg att det är ett
fosterbarn — kunna de skiljas ifrån. Hur rörande är ej deras
resonnemang, där de om aftonen gå från säng till säng och lysa
på de sovande små för att välja. »Ungarna ha vi kvar» — säger
far. »Varenda en» — svarar mor och två arbetsdugliga nävar
mötas i ett fast grepp över den minstes bädd. Se, det är en bild
ur livet som talar direkt till våra hjärtan, något för dem som
beskärma sig över att »fattigt folk skaffar sig så många barn».
Förstå vi inte också den grove järnarbetaren, förut en livad
dryckesbroder oclr ganska pliktförgäten make och far, som på en gång
omskapas till en stadig, arbetsam, endast för sina moderlösa små
levande man, när ban vid hustruns död av omständigheterna tvingas
att själv vårda sin lille blott årsgamle son. Vi se, hur han förädlas
av de ömma omsorger han måste ägna barnen, hur han och de
komma att leva det lyckligaste hemliv. Vi förstå också den stickars
utsläpade hustrun, som, förtvivlad av hunger och umbäranden brottas,
med de frestande tankarna, som ej i sin utmattade hjärna kan få
klarhet om det är ett brott eller ej att släcka det liv, som hon bär
under sitt hjärta. Och vi förstå väninnans av världens hårdhet och
egna lidanden framtvingade svar på hennes fråga. Författarinnan
kommer oss att med förståelse möta alla dessa gestalter hon visar
oss, även »uteliggare» och »glädjeflickor», ty hon lär oss att även
de djupast fallna av samhällets olycksbarn kunna äga en glimt
av-idealitet.

Vi känna oss tacksamma mot henne som skrivit denna bok,
för vad hon genom den lärt oss, och icke minst för att hon själv
trots stora svårigheter haft energi att ta vara på sin begåvning
och utbilda sin talang. Hennes bok är en av dessa, som vi icke
så snart glömma, den har en uppgift att fylla. Det är icke att
väcka medlidande den avser, men att öppna våra ögon för det ljusa
som finns även i den mörkaste tillvaro, för människovärdet.

G. 3/—n

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:49:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/soctids/1908/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free