Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Fred. Maning's upplevelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så gränsle upp på maoriens axlar. Nog tyckte jag, att det var
en mindre imponerande form för mitt första uppträdande i
det okända maorisamhället. Men hur litet vet man ej om
vad som skall hända i nästa sekund!
Jag ’vägde marker’, även vid de unga åren, och min
förnäme bärare — som kanske aldrig burit en börda förr —
slant med sin fot på en hal sten och gick baklänges i sjön
med mig under sig – – – . Ebben här inne i viken var stark
och den sög oss ut, så att vi på ett ögonblick voro minst 15
famnar från klippan och ute på 10 famnars djupt vatten!
Minst en famn under vattnet voro vi ett tag, och där
började jag en kamp för livet med min bärare. Mina fötter
ville upp till ytan, och jag stod formligen på huvudet ett
ögonblick. Den hopknäppta, strama redingoten, mina tunga
pistoler, mina höga stövelskaft — allt förenade sig i en
gemensam ansträngning att hindra mig från att någonsin
mera komma på terra firma. Men slutligen kommo vi upp
till ytan båda två, flåsande som ett par valar. Med en blick
uppfattade jag situationen. Vi voro femton famnar från land.
Där borta seglade min höga hatt för god vind och ström ut
mot havet, och efter den syntes tre av båtens besättning
sträcka ut i kappsim, för att taga den som pris, men den
fjärde hade stannat kvar i båten och försökte paddla om
kamraterna. På stranden sprang hela folksamlingen,
skrikande och gestikulerande, och en del satte ut en stor kanot
— men ej för att bärga oss, utan för att söka gripa hatten,
innan simmarne nådde den. Det föreföll mig härmed vara
konstaterat, att min livhanke ej för dem var på långt när
så dyrbar som min hatt (detta var emellertid ett misstag
från min sida, som jag senare kom underfund om). ’Alltså,
mej ge de fan, för att få fatt i hatten, som jag naturligtvis
aldrig får tillbaka’, tänkte jag, ’och jag, som skulle
imponera på följet, har nu fått hela min utrustning fördärvad
och skulle aldrig med livet ha kommit till vattenytan, om
jag ej varit så pass hemma i vattnet, som en icke-amfibie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
