Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. J Ruakaka år 84.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta i stor skala, och vårt folk pressades in i nya
förhållanden, som de ej kunde motstå; allting ändrades — men till
det sämre för oss. Ser man ännu längre tillbaka i tiden, så
kan man till och med följa de förändringar, som skett i
fågelvärlden, sedan pakehas landstego här: våra inhemska
fåglar började dö ut. Förr då man stod under ett träd kunde
man ej höra sin egen röst för fåglarnas sång och skri. Då
hade vi skogsduvor i massa och andra ätbara fåglar både på
land och i sjön. Våra härliga papegojor funnos ännu för tio
år sedan i riklig mängd, men nu äro de sällsynta. På den
gamla tiden använde vi ej andra kläder än de mattor våra
kvinnor vävde av landets lin och våra "takopau"
(högtidsmantlar) av Kakarikans eller Kiiwnis fjädrar. Så kommo
missionärerna och togo våra barn från fälten till skolan, där
de lärde dem sjunga hymner och rabbla upp bibelspråk. Men
fälten fingo under tiden förfalla och deras magar voro
tomma. Sedan ytterligare en tid gått, kommo "rödrockarne" (de
engelska soldaterna) och hugnade oss med sprit och elaka,
smittosamma sjukdomar. Jag undrar om det finnes någon
människoras som ej skulle dukat under av sådana
påfrestningar. Nu är vårt folk snart nog blott en skugga av vad
det en gång varit; det kommer att dö ut lika säkert som
Moastrutsen dött ut, och Kiwi och Hui hålla på att göra det. Och
till sist skall ej mera återstå av något som påminner om oss,
än namnen på landets berg och floder..."
Innan vi skildes från den intressanta bekantskapen fingo
vi bevis på, att han — i likhet med flertalet av äldre maori
rangatiras — var en boren humorist.
Ej långt ifrån Turoa satt en liten förtorkad gubbe, som
var fullständigt flintskallig (en högst sällsynt företeelse
bland maoris). Pekande på denne frågade han oss:
"Tillåta ni pakehas sådana här flintskallemän att få
förtroendeuppdrag,som t. ex. att sitta i parlamentet eller en
kommunalförvaltning och dylikt?"
"Naturligtvis!" svarade vi. "De flesta av våra storgubbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
