Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i dominon 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett gurglande och därefter ett visslande ljud, och upp kastar
sig en tjock stråle av kokande vatten omkring 40 meter i
luften. Solens reflex i strålens skumpartiklar är förtjusande
och förvandlar den vita färgen i regnbågens alla spektra.
Vi fortsätta vägen framåt Tikitera och beundra dess
präktiga beskaffenhet — den är, som alla bättre vägar i landet,
byggd av straffångar. En gammal övergiven missionsstation
ligger ett stycke från vägen, bortglömd och övervuxen, som
ett bleknande minne från pioniärtidens romantik. Vi taga en
biväg över en höjd, och där i en djup dalgång ligger "Hell
Gate", vars sjudande vatten störtar sig ned från den ett
fyratiotal meter över liggande terrassen. Detta område, Tikitera
eller "Inferno regionen" ger oss de hittills starkaste
sensationerna. Det gör skäl för namnet, ty det brakar och dånar
därnere, som i ett veritabelt kokande helvete. Anblicken av
en liten vacker, klarögd kallvattenssjö, som ligger blott ett
kort stycke bakom oss, verkar därför lugnande.
Och sedan bege vi oss vidare till Hamuranakällan, som nu
blivit en attraktion av första ordningen sedan
turistströmmen vuxit ut under åren. Det märkvärdiga med denna lilla
källa är, att dess kristallklara vatten har den egenskapen, att
ej släppa igenom kroppar, som ej hava en viss specifik vikt!
Det är t. ex. ingen möjlighet för en människa att komma
under vattenytan, utan att hava stora tyngder fästade på
kroppen. Främlingar, som hört talas om denna märkvärdighet,
tvivla naturligtvis, och därför är det ingen av dem som
underlåter att besöka källan för att övertyga sig och andra, att det
hela bara är humbug.–––-Hur många vad har ej här
förlorats ?! Det är nu en liten guldgruva för några företagsamma
maoripojkar, som anskaffat erforderliga attiraljer och leda
"proven". De taga dels betalt för visningen, och dels vittja de
vattenspegeln varje kväll från alla de mynt, som turisterna
under dagen kastat ned, för att — trots alla förevisade prov
— ännu en gång "övertyga sig om sanningen".
Dagen därpå bila vi genom en underbar urskog på en av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
