Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Stolthetens hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jaha, då var det inget mer. Tack då ska herrn
ha. Jag tror det börjar dra ihop sig till regn. God
natt.»
Från den klara rymden, som stod full av stjärnor
och månljus, föll ett regn så strilande fint att det
nästan verkade ånga. Ingen lade märke därtill.
Barnen lekte som förut, barbenta sprungo de
omkring över gräset och i sanden; inom några minuter
var allt över. I sydost avtecknade sig som en svart
silhuett Diamond Heads vulkankägla mot
stjärnorna. Med tysta mellanrum vältrade havet sina
massor över sanden mot strandens vallar; långt
ut kunde man se de mörka huvudena av i månskenet
simmande infödingar. Sångarnas röster dogo bort
i de sista tonerna av en valsmelodi. Ur tystnaden
bort ifrån träden hördes en kvinnas skratt; det
var ett älskogsskri. Percival Ford ryckte till, ty
nu kom han ihåg Dr. Kennedys ord. Nere vid
stranden nära de uppradade utliggarekanoterna
kunde man skymta män och kvinnor, lättjefullt
grupperade infödingar, kvinnorna i vita h o 1 u k o s.
Lutad mot en av dessa exotiska mantlar syntes tydligt
kanotstyrarens mörka huvud. Längre bort, där
strandremsan vidgade sig mot öppningen av
lagunen, såg han en man och en kvinna skrida vid
varandras sida. När de nalkades, kunde han se
kvinnans hand röra sig ned mot hennes midja och
lösgöra en därom slingrad arm. Och då de gingo
förbi, igenkände Ford i mannen en kapten av hans
bekanta och i damen dottern till en major. Livets
rök! Ett underligt men alls inte oävet uttryck.
Och än en gång trängde från dunklet under algaro-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
