Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Farväl, JHack, farväl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort höjdpunkten: av polynesisk charm, en verklig
konstnärinna, älskad av männen I Jag måste visst
ha förrådt min djupa beklämning, ty doktor Georges
skyndade sig att försäkra mig att de där nere på
Molokai hade det riktigt bra.
Allt var så överväldigande hemskt. Jag kunde
inte stå ut att se på henne. Ett stycke från oss
trängdes de spetälskes släktingar och vänner bakom ett
av en poliskonstapel bevakat rep. De hade inte
tillåtelse att komma närmare. Inga omfamningar
förekommo, inga avskedskyssar. De ropade bara
till varandra sina sista hälsningar, sina sista små
uppdrag. Och folket innanför repet stirrade med
fruktansvärd intensitet. Det var sista gången de sågo
sina käras ansikten, ty dessa voro nu levande lik,
som på detta begravningsskepp skulle föras till
gravarna på Molokai.
Doktor Georges gav signalen, och de olyckliga
varelserna släpade sig till fartyget dignande under
sina bördor, och försvunno över landgången. Det
var en begravningsprocession. Då brast jämmern
lös bland massan utanför repet. Det var
hjärtskärande, det var som om blodet ville stanna. Aldrig
har jag hört något så förfärligt, och måtte jag
aldrig mera behöva höra något liknande. Kersdale
och Mc Veigh stodo ännu i andra ändan av bryggan
inbegripna i ett ivrigt samtal — politik
naturligtvis, ty båda voro synnerligen intresserade politici.
Då Lucy Mokunui gick förbi, betraktade jag henne
förstulet. Hon var verkligen skön. Hon var en
skönhet också enligt våra begrepp — en av dessa
sällsynta blommor, av vilka det endast slår ut en
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
