Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strödda uppsatser - Åminnelse-tal öfver Probsten och Kyrkoherden uti Skellefta, Pehr Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, så var och Hans tänkesätt oföränderligt. Dock såsom Han
tillika var begåfvad med en sällsynt fogelighet och aldrig
bestormade andras egenkärlek med motsägelser, så gjorde ej heller
denna ståndaktighet Hans umgänge tungt. Tvärtom Hans
munterhet och fromma sinnelag, det rika förråd af kunskaper,
som upfylde Hans själ, den oskyldiga glättighet, som förädlades
af et tänkande vett, gjorde Honom til den angenämaste
umgänges-man. Han ägde et besynnerligt välde öfver sig sjelf. Oaktadt
den Honom medfödda ömtålighet och lätthet att röras, som är
snillets vanliga sällskap, lära dock få kunna påminna sig, det Han
någonsin låtit sit sinne öfverilas. Han viste ock, med en särdeles
försigtighet, förekomma och afböja alla anledningar til missnöje
af andra. Han var icke snar at ingå förtroende; mera
förbehåll-sam, än öpenhjertig. Sträng uti sina omdömen inom sig sjelf,
ty Hans hjerta var fjerran från all förnedring och hatade til och
med skenet af orättvisa och kränkning, yttrade Han sig sparsamt,
äfven ibland vänner, om andras göromål. Upeldad af verkelig
kärlek til Fäderneslandet åtfölgde Han Solons Lag, men grundade
sit tänkesätt på öfvertygelse, Patriotisme och fogelighet. Han
upmuntrade snillet och räckte idogheten biträde inom sin krets.
Sådan var HÖGSTRÖMS själ, hvilken bodde i en reslig kropp med
starka anletsdrag och en sammansättning, som tolkade hälsa.
Denna gåfva var dock nog sparsam, då HÖGSTRÖM ifrån
Fjällen flyttade til Skellefta och förändrade lefnadssätt. Omsider
öfvervann Han dessa krämpor til år 1774, ifrån hvilken tid åldren,
med tilstotta åkommor, började göra den vacklande och
småningom bereda den förlust, jag i dag haft äran tolka.
Förledit år den 14 Julii var den dagen, som beröfvade vårt
Samfund en så värdig Medlem. Han hör således oss icke mera til.
Dock — hvad talar jag? skulle den, som i fulla 35 år, med så
mycken heder upfylt sit rum i denna Kongl. Academie, någonsin
uphöra at vara vår, at höra oss til?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
