Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de samtyckt till allt. En gammal betjent, vid namn
Niklas, hade spelt den ondes roll. Man skämtade
under hela måltiden öfver mitt äfventyr. Jag Upptog
det med välbehag; Carolina hade sett att jag älskade
henne; det hesvar hon gjort sig, bevisade att jag icke
heller var henne likgilltig; vi betraktade hvarandra i
mjugg Ett ögonblick lemnade man oss aliena. Ja£
sade henne hvad jag kände; hon sade mig hvad hon
skulle känna, öm hon vore säker om min kärlek och
beständighet. Engång glömde hon att tala villkorligt, och
i stället att säga: Jag skulle älska Er, sade hon: Jag
älskar Er; hon ville straxt återtaga detta förtjusande
ord, men jag tryckte henne i mina armar, och jag
började från denna stund hoppas att en dag se den
kärleksdröm realiserad, som ifrån barndomen gjort min
förtjusning och min förtviflan. Någon tid derefter
måste vi skiljas åt; man tillät oss skrifva till hvarandra;
Carolina var qvick, jag var kär; det var nog för att göra
våra bref både älskvärda och intressanta.
Efter ert års förlopp, hvarunder jag genomgått
flera särskilta prof, återsåg jag min älskarinna; ho n
sade, att hon nu pröfvat mig tillräckligt, och bennet
Far utsatte vår brölloppsdag. Kort fore denna
efter–längtade dac blef jag for oförmodade affärers skull
nödsakad att resa bort på någon tid. Jag hoppades alt
snart återkomma, och derefter njuta en varaktig sällhet.
Men ack, menniskorna kunna ej nog misstro lyckan £
Vid min återkomst möt-te jag min vän, blek, förställd,
darrande, och Carolinas bror i »arnma belägenhet. Jag
frågade efter min brud; inan svarade mig ined kalla
reflexioner öfver alla menskliga sakers
obesiändighet;-jag ryste; min olycka framställde sig straxt i hela sin
vidd för min inbillning. . . . Jag bedrog mig icke
, . . . Carolina var ej mera till! ....
Sansningen hade öfvergifvit mig; jag återkallades
med möda till lifvet. Men min förtviflan var
gränslös; man såg sig nödsakad att gifva mig opium föt
att skaffa mig några timmars hvila och sömn; jag mok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
