ANDRÉ, J. ställd vid Vasateatern 1894—95, vid Fröbergs och Lombergs operaturnéer 1897 —98 och Olympiateatern 1900—01. Roller: Titelr. i Carmen, Denise i Lilla helgonet, Maritana i Don Cesar m. fl. G. H. André, Johann Anton, tysk musikförläggare och tonsättare (1775—1842), son till J. A. Efter univ.- och musikstudier övertog A. 1799 det av fadern grundade musikförlaget ->André. Verk: Operor- symfonier o. a. orkestermusik; stråkkvartetter o. a. kammarmusik; pianosonater; mässor, motetter o. a. kyrkomusik; solosånger. — Thematisches Verzeichnis sämtlicher Kompositionen von W. A. Mozart (1805; 21828); Lehrbuch der Tonsetzkunst (4 bd, 1832—43; oavslutad) m. m. S. W. André, Harald, operaregissör och tidningsman (f. 1879 14/e), chef för K. teatern i Stockholm 1939—49. André intar en märkesställning inom modern svensk operaregi. — Efter studier i Tyskland i pianospel och dirigering och en tids verksamhet som operarepetitör i Berlin blev han förste regissör vid K. teatern 1907 och uppehöll denna befattning med avbrott för ett år (1909) fram till 1924 samt ånyo under åren 1932—36. — LMA 1941. Med utnyttjande av den moderna scentekniken och ett förnyat belysningssystems ökade möjligheter att skapa illusion åt scenbilden har André blivit en banbrytare i svensk operaregi. Påverkad av Max Reinhardt och trol. även av filmen intresserade han sig redan från början för en praktfull dekorativ utstyrsel och lyckades med biträde av bl. a. spanjoren Gustavo Bacarisas (Carmen) och svenskarna Ragnar Östberg (Aida) och Isaac Grünewald (Simson och Delila, Lycksalighetens ö) åstadkomma scenbilder, som fördelaktigt avveko från den närmast föregående tidens icke sällan slätstrukna och slentrianmässigt tillkomna dekorativa uppsättningar. Som sceninstruktör har han alldeles särskilt intresserat sig för massornas rörelser och figu-rering, som gäma uppbyggts på kontrastverkningar och ibland även i anslutning till den rytmiska växlingen och linjespelet i musiken. Som exempel på denna hans skapande förmåga kunna framhållas instuderingar av Den stumma från Portici, Trollflöjten och Fanal. En benägenhet att onödigtvis hopa scenbilder (t. ex. i Don Carlos) har någon gång lett till överillustrering av handlingen och musiken. Som regel utmärkas emellertid Andrés instuderingar av vilja att intränga i konstverket och vittna nästan alltid om en deciderad personlig uppfattning och ett konstnärligt väl avvägt samspel mellan musiken och rörelsen på scenen. Harald André. Till hans märkligare uppsättningar kunna från tidigare år räknas Mefistofeles, Marouf och Mac-beth, i vilken sistnämnda opera rundhorisonten för första gången togs i bruk på K. teatern, samt i övrigt Salome, Furst Igor, Engelbrekt, Judith och Hoffmanns äventyr. Som gästregissör har han på La Scala i Milano iscensatt Mefistofeles (1922) och Tannhäuser (1929) samt på Covent Garden i London bl. a. Carmen (1927) och Eugen Goossens Don Juan de Manara (s. å.). Livligt intresserad för en danskonstens renässans tog han initiativ till Mikael Fokins gästspel på K. teatern 1913 och 1914. André verkade som musikkritiker i Svenska Dagbladet 1907 och i Stockholms Dagblad 1908— 10; chefredaktör för sistnämnda tidning 1926— 28 och för Nya Dagligt Allehanda 1936—38. E. S-m André, Johann, tysk tonsättare och musikförläggare (1741—99), far till J. A. A. och en av förgrundsgestalterna i Berlinskolan; grundare av musikförlaget ->André. A. slog som tonsättare igenom med operetten Der Töpfer (1773) och var 1777—84 kapellmästare vid en teatertrupp i Berlin, varefter han återvände till sin födelsestad, Offenbach, och utvecklade sitt notstickeri där till en omfattande för-lagsrörelse. Hans betydelse som kompo 117 118