BALETTDIVERTISSEMENT * V aaren. Lander — Grieg. Khmn 1943. Malmö 1945. *Valdemar. Aug. Bournonville — (arr.) Frölich. Khmn 1835. *Valkyrien. Aug. Bournonville — J. P. E. Hart-mann. Khmn 1861. * La valse. Bronislava Nizjinska — Ravel. Paris 1929. Khmn 1939. Hfors 1941. Sthlm 1943. Within the quota. Börlin — C. Porter. Paris 1923. Årstiderna. M. Petipa — Glazunov. Petersburg 1900. Hfors 1928. Sthlm 1930. Älvalek. Fokin — Mendelssohn. Petersburg 1906. Sthlm 1944. Älvorna. S. Tropp — N. Berg. Sthlm 1915. Balettdivertissement ->Divertissement. BALETTMUSIK. Balettmusik i egentlig mening är sådan musik som en tonsättare komponerat direkt för en balettföreställning, med en given scenario som grundval och ifråga om nummerindelning och rytmisk utveckling efter en koreografs önskemål och anvisningar. Vid sidan av dylika helstöpta kompositioner förekommer emellertid även arrangerad balettmusik, dvs. dans-sviter sammansatta av skilda stycken ur en eller flera tonsättares produktion eller av folklåtar; ett typiskt exempel härpå är den svit som sammanställts och av olika tonsättare orkestrerats för Fokins Chopiniana, även kallad Sylfiderna. Klassisk balettmusik. Under franska hovbalettens första tid dansades vanligen till arr. musik, dvs. till instrumentalstycken och sångmelodier hopfogade ur tillgängliga förråd. Dock kunde redan då hända, att musiker fingo i speciellt uppdrag att komponera direkt för någon föreställning. Den ryktbara Ballet comique de la reyne 1582 framfördes sålunda till originalmusik av två hovkapellister, de Beaulieu och Salmon, och delvis inspirerad av denna på flera håll så framgångsrika balett skrev Monteverdi musik till koreografiska divertissement ss. Diana e En-dymion, La vittoria d’amore och Tirsi e Clori. Vid franska hovet komponerades under den närmast följande tiden balettmusik av bl. a. Guédron, Dumanoir m. fl. Emellertid var det först sedan Lully blivit musikalisk diktator i Frankrike som tonsättarna efter hans exempel mera målmedvetet inriktade sig på komposition av denna art. Lully gav inte bara brett utrymme för dansscener i sina operor, han komponerade även åtskilliga baletter, bland 275 vilka Le triomphe de Vamour (1681) var den främsta; och därefter skapades som särskilt representativa operabaletter L’Europe galante (1697) och Le carnaval de Venise (1699) av Campra, Les éléments (1721) av de Lalande och Destouches och Les Indes galantes (1735) av Rameau. Något längre fram komponerade Gluck i Wien baletterna Don Juan (1761), Semiramis (1765), Alessandro (1774) och L’Orphelin de la Chine (1774), vilka iscensattes av Noverres medtävlare Angiolini. Noverre å sin sida inspirerade Mozart att komponera Les petits ri-ens, som hade premiär i Paris 1778, och Vigano skrev scenarion till Beethovens balett Die Ge-schöpfe des Prometheus, uppförd i Wien 1801. Romantikernas insatser. Liksom föregångarna under 1’ancien régime komponerade också en del av 1800-talets musikdramatiker utom dansinlagor i sina operor även speciella baletter. Så t. ex. tonsatte Ha-lévy Manon Lescaut (1830) och A. Adam La fille de Danube (1836), Giselle ou Les Willis (1841) och Le corsaire (1856), och F. Auber omarbetade sin opéra-comique Marco Spada för en rent koreografisk föreställning 1857. E. Rey-er bidrog med Sacountala (1858), Delibes med bl. a. Coppelia (1870) och Sylvia (1876), E. Lalo med Namouna (1882) och Néron (1891), Messa-ger med bl. a. Les deux pigeons (1886), Amants éternels (1893) och Une aventure de la Guimard (1900). Vid samma tid inspirerades Tjajkovskij att skriva balettmusik, och hans verk på denna linje blevo Svansjön (1876), Törnrosa (1889) och Nötknäpparen (1892). Särskilt anlitade som balettkompositörer och även mera rutinmässiga i sitt arbete voro emellertid italienarna C. Pugni, som vid 1800-talets mitt producerade sig både i Milano, Paris och Petersburg (med bl a. Esmeralda, Éoline och La fille de Pharaon), och R. Drigo, som huvudsakligen verkade i Ryssland (där han komponerade bl. a. La forét enchantée, La flüte magique och Harlekins millioner'), samt ungraren Minkus, som likaledes arbetade i Petersburg (med bl. a. Don Quijote och La Camargo). August Bournonville i Danmark använde i regel inte originalmusik för sina pantomimer utan nöjde sig med arrangemang, men hans Valkyrien tonsattes dock av en så framstående tonsättare som J. P. E. Hartmann. I Sverige komponerade under samma epok I. Hallström musik till baletterna En dröm (1871), Ett äventyr i Skottland (1875) och Melusina (1882), R. Henneberg till Undine (1890) och E. Ellberg till En sommaridyll (1899) och Askungen (1907). Nutida produktion. Under 1900-talet etablerades ett betydligt intimare samarbete mellan tonsättarna och balettmästarna, och denna förändring till det bättre berodde främst på Fokin och Djagilev. Fokin önskade och förordade en fastare kontakt, och Djagilev ordnade så att den verkligen kom till stånd. Det var under hans hägn 276