BARYTON tiv tillsats ss. kompletterande klaffar, en fjärde ventil el. vidare mensur erhållit ett särskilt djup (Sachs). Baryton förenar basröstens kraft och manlighet med tenorröstens glans. Den franska benämningen på baryton, basse taille, dvs. djup tenor, visar också att tenorstämman ligger till grund icke endast för benämningen. Man skiljer på tenorbaryton och basbaryton, beroende på om röstklangen närmar sig tenor eller bas, varvid givetvis gränserna för tonomfånget flyttas något uppåt resp, nedåt. De flesta s. k. hjältetenorer äro tenorbarytoner med speciellt utbildad höjd. D-d Betr, barytoninstrument se under huvudinstrumentet, t. ex. oboe. Historiskt sett återfinnes benämningen baryton hos Viadana 1612, där »baritono» betecknar den tredje stämman i fyrstämmig sats av låga röster; den fjärde och lägsta stämman betecknades »basso profondo». Men det är framför allt inom operan, som barytonrösten fått sin viktigaste utveckling. Från att ha varit en andraplansfigur i den tidigare italienska ope-rabuffan rycker barytonen med den begynnande naturalistiskt romantiska uppfattningen under 1700-talets senare del upp till en dominerande ställning, först spårad i Glucks Ifigenia i Aulis (Agamemnon) och Ifigenia på Tauris (Orestes) för att slutligen nå sin krönande fulländning i Mozarts Don Juan-gestalt. 1800-talets opera och romanskonst ha byggt vidare härpå och visat en stark förkärlek för detta röstläge, såsom varande det manligaste och glansfullaste av alla. G. P. Ba'ryto’n, instrument. 1. Ett äldre stråkinstrument (it. viola di bardone el. bor-done), närmast hänförande sig till tenor-gamborna och liksom dessa försett med 6—7 tarmsträngar, vilka göra tjänst som spelsträngar. Utöver dessa finnas resonanssträngar av metall, vanl. 10—15 men stundom upp till 40, vilka äro spända under den något urholkade gripbrädan. Dessa strängar, av vilka den lägsta i regel var stämd i E, förstärkte resonansen men kunde också brukas som spelsträngar för utförande av basen och för pizzicatospel, varvid vänstra tummen begagnades. Instrumentets klang betecknas som »ljuv» och angenämt mild. Barytonens ursprung kan härledas till viola bastardan, vilken i England under 1600-talet försågs med resonanssträngar. Genom de olägenheter, som det stora antalet strängar beredde med avseende på stämning, intonation etc., vann barytonen endast en mycket kortvarig och begränsad spridning. Det var eg. endast i Tyskland instrumentet lyckades hålla 323 Baryton. sig levande. De flesta tonsättare, som skrivit för baryton, äro också tyskar. Framför allt har J. Haydns insats för detta instrument blivit känd. För furst N. Esterhåzy, som var lidelsefullt intresserad av barytonen, komponerade Haydn ej mindre än 175 verk, av vilka endast något mer än hälften finnes kvar. Instrumentet försvann i det praktiska musikutövandet med 1800-talets första decennier. Litt.: D. Fryklund, Viola di bardone (i STM 1922). 2. Ett stråkinstrument av violintyp, vars strängar stämts en oktav lägre än förebildens, konstruerat av Carolus (Charles) Henry i Paris 1847. 3. Baryton el. b a r y-t o n h o r n (fr. basse å pistons), stundom benämnt euphonion el. euphonium, bleckblås-instrument tillhörande bygelhomens grupp, försett med 3—5 ventiler och till formen anslutande sig till tuba eller helikon. Barytonen närmar sig tenortuban såväl till längd som klang men når genom sin vidare mensur lägre på skalan än denna. Omfång: Bl—b1, resp. C—c2, beroende på om instrumentet är stämt i B eller C. D.F. Barytonklav ->Klav. Bas (ty. Bass, eng. bass, fr. basse, it. basso, lat. bassus av grek. ba'sis, funda-ment, grund), i äldre stämböcker benämnd Bassus, förk. B, betecknar ifråga om människoröster ett läge för mansröster med normalomfånget F—f1, samt ifråga om instrument sådana, vilkas tonomfång ligger ung. 1 U2 oktav under motsvarande diskantinstruments, och speciellt betr, mässingsinstrument sådana, vilkas andra överton är Ess el. F (Sachs). Bas kallas även den lägsta fundamentala stämman i flerstämmig sats. Bas är den djupaste mansrösten. Den kan uppdelas i två huvudgrupper, hög resp, djup bas. Den höga basens omfång är omkr. F—ess1 324