BERWALD, F. Berwald (11), spelade en framträdande roll i det svenska musiklivet, från 1823 som hovkapellmästare. Hans döttrar F r e d r i q u e (12), Julia (Julie) Mathilda (13) och Hedvig Elenora (14) voro alla goda sångerskor, framför allt Julie Berwald (1822—77), som efter sin debut 1847 var engagerad vid K. teatern 1848—52, där hon intog en bemärkt plats. Hon vann även framgångar som konsertsångerska. Franz Berwalds son Hjalmar Berwald (9) (1840—1930), utbildade sig som ung till pianist men ägnade sig sedan åt matematiska studier och verkade som lärare vid Tekniska högskolan i Stockholm och annorstädes. Han komponerade ett antal sånger och instrumentalverk. Genom dennes ättlingar, bl. a. pianisten Astrid Maria Beatrice Berwald (10), fortlever familjen i våra dagar. Litt.: G. Morales, Franz Berwald. Förfäderna. Ur en outgiven Berwaldbiografi (i STM 1921). S. W. BERWALD, FRANZ (7). Tonsättaren Franz Adolf Berwald, f. 1796 23/7 i Stockholm, d. 1868 3/« där, var den störste svenske kompositören under 1800-talet och vår förste och hittills förnämste symfoniker. Berwald utbildade tidigt en för sin tid nymodig, konstfull och personligt originell stil, som han målmedvetet fullföljde livet igenom. Detta hindrade honom i hög grad att vinna erkännande, och han tvingades därigenom att tidvis söka sin bärgning på andra verksamhetsområden och vistades under längre perioder utomlands. Frånsett spridda framgångar och en viss upprättelse under hans sista år var det först långt efter sin död, som han började värdesättas efter förtjänst, och i våra dagar har hans rika men ännu ofullständigt kända produktion alltmer bragts i dagen och fått en betydande plats i konsertlivet. Berwalds liv och verk. Berwald var son till Christian Friedrich Georg Berwald (3) (1740—1825) och hans hustru i andra giftet Brita Agneta Bruno (B runa u) och var sålunda på fädernet av tysk men på mödernet av rent svensk härstamning. Han fick mycket tidigt musikalisk undervisning av sin fader, framför allt på dennes instrument, violinen, och uppträdde alltifrån 9 års ålder på konserter och soaréer, först i Uppsala och Västerås, snart även i Stockholm. År 1811 blev han elev av Du Puy, och då denne 1812 blev hovkapellmästare an-487 ställdes Berwald, vid 16 års ålder, som violinist i hovkapellet. Med ett par uppehåll tjänstgjorde han där till 1828, de sista fyra åren som altviolinist. Någon nämnvärd skolundervisning tycks Berwald ej ha fått; tack vare sitt klara och livliga intellekt lyckades han dock på egen hand skaffa sig en grundlig och mångsidig bildning, dokumenterad i hans senare brev och tidningsartiklar samt även framträdande genom hans insatser på vitt skilda områden. Om Berwalds teoretiska utbildning är föga känt. Gentemot den gängse uppfattningen, att han i huvudsak var autodidakt, har S. Broman i våra dagar hävdat åsikten, att Du Puy varit hans lärare även i komposition; detta närmast med hänsyn till den ovanliga tekniska skicklighet, som han raskt uppnådde. Å andra sidan var anställningen i hovkapellet den bästa tänkbara skola för en tonsättare med hans förmåga till självstudier, och han inhämtade där säkert rika lärdomar, bl. a. i instrumentation. År 1818 debuterade han som tonsättare med en orkesterfantasi, en septett och en konsert för två violiner. Hans solistiska framträdanden som violinist, vilka ej fingo synnerlig uppmuntran av pressen, upphörde i stort sett vid denna tid, frånsett turnéer till Finland 1819 och Norge 1827 tillsammans med brodern Christian August (8). Under det närmaste decenniet framfördes vid ett tiotal konserter av hovkapellet en rad kompositioner av Berwald. Till de viktigaste höra en symfoni i A-dur, violinkonserten, tonmålningen Slaget vid Leipzig, pianokvartetten, septett nr 2, flera kantater och delar av (den ofullbordade) operan Gustaf Wasa. En kortare tid utgav Berwald även en musikpublikation (Musikalisk journal, 1819, Journal de musique, 1820), innehållande bl. a. egna sånger och pianostycken. Våren 1829 reste Berwald till Berlin, säkerligen för att i större förhållanden vidareutbilda sig och söka skapa sig en framtid. Under de första berlinåren fullbordades två operor, Leo-nida och Der Verräther, vilka aldrig kommo till uppförande och numera synas vara försvunna; operan Donna Isabella lämnades ofullbordad. Berwalds ekonomiska situation blev slutligen ohållbar, och han övergick då till en helt annan verksamhet. Efter några års enskild praktik öppnade han 1835 ett institut för orto-pedisk gymnastik med hjälp av mekaniska apparater, konstruerade av honom själv. Trots företagets anmärkningsvärda framgång lämnade han 1841 sitt institut och flyttade till Wien för att där åter helt ägna sig åt musiken. I Wien fullbordades 1841 operan Estrella de So-ria, Sinfonie sérieuse och fyra orkesterstycken, av vilka Elfenspiel, Ein humoristisches Ca-priccio och Erinnerung an die norwegischen Alpen framfördes vid en konsert. Berwald mottogs i Wien som en betydande tondiktare men lyckades ej skaffa sig någon säker utkomst. Är 1842 återvände Berwald till Stockholm. Under den närmaste tiden utvecklade han en livlig alstring, presenterade vid ett antal kon- 488