BLÖCKX i komposition, vid MK i Geneve. År 1917 blev Bloch lärare vid David Mannes Music School i New York, var 1920—25 dir. för Inst. of Music i Cleveland, 1925—30 för MK i San Francisco och är från 1940 prof, vid Univ. of California där. Operor: Macbeth (Paris 1910) och Jézabel (1918; ouppf.). Verk för orkester: Symfoni ciss-moll (1901— 02), Israel symphony för två sopraner, två altar, bas och orkester (1916), symfonierna La montagne och Orientale, de symfoniska dikterna och rapsodierna Vivre et aimer, Hiver-printemps (1905), Schelomo (Salomon) för violoncell och orkester (1915), America (1925), Hel-vetia (1929) och Voice in the wilderness för orkester med obligat violoncell (1936), Trois poè-mes juifs (Danse, Rite och Cortège funèbre), Psalm 22 för baryton el. alt och orkester (1915), den symfoniska sviten Évocations (1937), Suite symphonique (1944), en svit för viola och orkester (1919) samt en violinkonsert (1937). — För kammarorkester: en concerto grosso (1925) och Four episodes med piano (1926). Verk för soli, kör och orkester: 4 historiettes au crépuscule (1903), 4 poèmes d’automne (1906) och Avodath Hakodesch för baryton solo, kör och orkester (1932—34). Kammarmusik: Två stråkkvartetter (1916 och 45), en pianokvintett (1924), pianotrion In the mountains (s. å.), en violin- och en pianosonat samt smärre stycken för violin el. violoncell och piano m. m. Litt.: G. M. Gatti, E. B. (i MQ 1921); Mary Tibaldi Chiesa, Bibliografia delle opere musi-cali di E. B. (1931); dens., E. B. (1933); Dika Newlin, The later works of E. B. (i MQ 1947). Blochs dotter, Suzanne B. (f. 1907 7/8), utbildades bl. a. under Nadia Boulanger i Paris och har speciellt ägnat sig åt studium av äldre instrument. Hon debuterade som lutspe-lerska i London 1935 och har såväl i England som USA arbetat för en renässans av de äldre stränginstrumenten. B. P.; G. M. Blockflöjt (ty. Blockflöte, Schnabel-flöte, it. flauto dolce, fr. flüte ä bec, flute douce, eng. recorder). 1. Biåsinstrument av trä med »kärna» (block) och uppskärning. Blockflöjten, som också kallas snabelflöjt, »flöjt dus», långflöjt och spetsflöjt, byggs i olika storlekar och har en mild och klar ton. Efter 1750 dukade den under för tvärflöjten men upplever f. n. en renässans. Det nyvaknade intresset uppstod i England, och rörelsen spred sig därifrån till Tyskland o. a. länder, bl. a. Sverige, där block-flöjtspelet nu odlas särskilt av ungdomen. Talrika kompositioner och skolor för in-537 Ernest Bloch. strumentet ha också utkommit. — Bild se sp. 539. Blockflöjten är känd i Europa sedan 1000-talet och förfärdigades tidigt i flera storlekar. Praetorius omtalar 1618 8 olika, av vilka några emellertid snart försvunno, ty Matheson känner 1713 endast till 3. Dess blomstringsperiod började omkr. 1500 och varade till 1700-talets mitt. Under denna tid skrevos också talrika kompositioner för instrumentet, och kulmen nåddes i början av 1700-talet med J. S. Bachs, Händeis och Telemanns sonater och konserter. Jämförande art.: Flöjt. Litt.: D. Degen, Zur Geschichte der Blockflöte in den germanischen Ländern (1939). D.F. 2. En konisk stämma i orgeln som har följande mensur: vid genomskärning, smalt la-bium med låg uppskärning, liten lufttillförsel. Det vanligaste läget är av 4'-, 2'- och l'-ton-höjd. Klangen är mild och glänsande. B. W. Blockx, Jan, belgisk tonsättare (1851 1912). B. utnämndes 1901 till direktör för MK i Antwer-pen, där han varit lärare från 1886 och samtidigt dirigent för Cercle Aristique. B. 538