BRIXI cynism och parodi. Tekniskt är hans musik både skickligt gjord och ofta krävande för exekutörerna. Samtidigt är den storlinjig, enkel och klar i strukturen och präglas av rytmisk och melodisk intensitet liksom av personlig uttryckskraft. Britten studerade för Frank Bridge samt 1930—33 vid Royal College of Music i London för Ireland (komposition) och Benjamin (piano). Hans starka och produktiva begåvning blev tidigt uppmärksammad; sinfoniettan op. 1 publicerades redan 1932, och andra verk av honom uppfördes vid internationella musikfester 1934, 36, 37 och 38. Stora framgångar vann han särskilt med Variations on a theme of Frank Bridge för stråkorkester (1937) och Sinfonia da Requiem (1940). I sina senaste operaverk, The rape of Luc-retia (Glyndebourne 1946) och Albert Herring (1947) har Britten gått mot en ytterligt förenklad, kammarmusikaliskt genomförd stil med få solister och begränsad orkester (endast 12 man). Intressant är den stora betydelse han givit åt kören: i The rape of Lucretia har den återfått något av sin forna roll i det grekiska dramat. För uppförandet av dessa verk bildade Britten 1947 tills, m. några likasinnade The English Opera Group, som vid turnéer i hemlandet och på kontinenten skall verka för hans idéers spridning. — Britten har flitigt framträtt både som pianist, bl. a. i Stockholm 1947, och dirigent av egna verk. Verk: Scenisk musik: Operorna Paul Bunyan, kammaropera (1940; New York 1941), Peter Grimes (1944—45; London 1945; Sthlm 1946); The rape of Lucretia (Glyndebourne 1946) samt Albert Herring (Glyndebourne 1947), båda kammaroperor; musik till The ascent of F-6 (London 1938); — Filmmusik. — För orkester: Simple symphony för stråkorkester (1923, rev. 1934), Sinfonietta op. 1 (1932), Soirées musica-les, svit efter Rossini (1936), Mont Juic, svit av katalanska danser (1937), Variations on a theme of Frank Bridge för stråkorkester (1937), Sinfonia da Requiem (1940), pianokonsert i D-dur (1938), violinkonsert i d-moll (1935—38; 1939), Diversions, pianokonsert för vänster hand (1940), Schottish ballad för 2 pianon och orkester (1941), The young person’s guide to the orchestra, variationer och fuga över ett tema av Purcell (1946; urspr. stomme till en skolfilm och demonstrerande orkesterns instrument). Verk för kör: A boy was born (1932—33), Te Deum för kör och orgel (1934), Ballad of heroes för tenorsolo, kör och orkester (1939), Hymn to St. Cecilia (1942), Festival mass (1945) o. a. Övrig vokalmusik med orkester: Our hunting fathers för sopran och orkester (1936), Les illuminations för sopran och orkester (1939) och Serenade för tenor, ett hom och stråkorkester (1943); sånger med piano: On this 679 island (1937), The holy sonnets of John Donne, Seven sonnets of Michelangelo (1940) o. a. Kammarmusik: Fantasi för oboe, violin, viola och violoncell (1932), svit för violin och piano (1934—35), två stråkkvartetter m. m. Pianoverk: Holiday tales (1934), m. m. — B. har dessutom utg. verk av Purcell och arr. folkvisor. Litt.: H. Boys, B. B. (i Monthly musical re-cord 1938); D. Brook, Composers gallery (1946); C. Mason, B. B. (i MT 1948). G. B. Brixi, F r an t i s ek (Franz) Xaver, tjeckisk tonsättare (1732—71), en av de främsta föregångarna till wienklassicis-men i Böhmen. Som reformator av den katolska kyrkomusiken har B:s insats jämförts med Bachs inom den protestantiska. B. studerade filosofi vid univ. i Prag och samtidigt musik för en släkting, Peter Simon B., verkade därefter som organist i olika kyrkor där och blev 1756 domkyrkoorganist. Av hans verk ha de kyrkomusikaliska vunnit stor uppskattning. Verk: 52 stora och 24 korta mässor, oratorier, ett flertal requiem, litanior m. m.; orgelkompositioner (bl. a. en konsert med orkester); operor och operetter. G. M. Brju'sova, N a d e z j d a Jakovlevna, rysk pianist och musikskriftställare (f. 1881 10/ii), sedan 1919 lärare vid MK i Moskva, där hon själv varit elev till Tanejev (komposition). B. har på ryska utg. en rad musikvetenskapliga och pedagogiska arbeten. Skrifter: »Musikvetenskapen, dess historiska vägar och nuvarande ställning» (1910), »Skrjabins rytmiska former» (1913), »Musikaliska folkbildningsuppgifter» (1919), »Revolutionens musik» (1925) o. a. M. S. Broadwood & Sons [bro/d°od ond sanz], engelsk pianofirma, gr. i London omkr. 1728 av en invandrad schweizare Burkhard Tschudi, vars cembaloinstrument fingo stort anseende. John Broadwood (1732—1812) blev hans måg och kompanjon och drev rörelsen tills, m. sina söner samt patenterade flera nyheter på pianobyggnadskonstens område. Firman ombildades 1901 till ab. av John B:s sonson, Henry Tschudi B. (d. 1911), och drives alltjämt av medlemmar av släkten under namn av J o h n Broadwood & Sons, Ltd. Litt.: VL Dale, Tschudi, the harpsichord-ma-ker (1913). Å. L-y 680