BRUCKNER Bruckners födelsehus i Ansfelden. kontrapunktiskt material, och som satsens monumentala avslutning tillfogas en coda, där vanligen huvudtemat som en apoteos träder fram över en orgelpunkt (t. ex. i 7. symfonin). Denna nya formprincip, som bygger upp satsen, är av dynamisk karaktär, innefattande enorma stegringar och kraftspänningar; hela symfoniska vågkomplex föras lineärt bredvid eller tornas upp över varandra. En egendomlighet för Bruckners symfonier är användningen av den protestantiska koralformen. I 3. och 4. symfonierna utgöra koralerna, framförda av bleckbiåsarna, första satsens höjdpunkt, i 5. sista satsens. De långsamma satserna i Bruckners symfonier äro — med undantag för 2. och 4., där satsen betecknas Andante — ett verkligt symfoni-Adagio, vari mystikern Bruckner kommer till tals, än i världsfrånvänd kontemplation, än i svärmisk och naiv gudstro. Medan adagiosatserna i stråkkvintetten och 3. symfonin ännu följa Beethovens förebild från 9. symfonin och de sista kvartetterna och alltså äro byggda i variationsform, bilda 5. och 6. symfonierna övergångsformer till den rent brucknerska typen i de tre sista symfonierna med sonatforms-byggnad. Mot första temats djupt tragiska gestaltning (7. symfonins Adagio koncipierades i föraning om Wagners död, och dess coda är tänkt som sorgemusik) kontrasterar andra temats ljusare stämningar. Huvudtanken föres fram i stora stegringar av genomföringsartad karaktär, och codan mynnar ut i stilla ro. Scherzosatserna ha alla den klassiska, tredelade formen. Med sin äkta folklighet och 695 rika humor, speciellt i 1. och 4. symfonierna, bilda de en verksam kontrast till Adagiot. Fr. o. m. 5. symfonin och stråkkvintetten växer dock denna österrikiska folklighet ut till groteska fantasistycken. Finalsatserna sammansmälta rondo- och sonatform och även här härskar den dynamiska principen: de föregående satserna byggas upp med finalen som slutmål och tyngdpunkt, och hela symfonin strävar hän mot återinförandet i sista satsens coda av första satsens huvudtema, varigenom hela verket knytes samman till en enhet. Bruckners instrumentering ger en helt annan bild i de nu publicerade urversionerna än i de tidigare tryckta partituren, där bearbetarna i väsentliga delar förvanskat tonsättarens intentioner. Bruckner har nämligen urspr. avsett en tydlig klanggruppering av orgelkaraktär med de olika instrumentgrupperna registermässigt ställda mot varandra, medan bearbetarna sammansmält klangfärgerna efter wag-nerskt mönster. Från Wagner tog dock Bruckner själv vissa för den högromantiska orkestern karakteristiska drag, t. ex. patetiska stråktremolon, hornens betydelsefulla roll (i de flesta symfonierna få hornen presentera huvudtemat), bleckblåsarnas glänsande prakt. De i 7., 8. och 9. symfonierna införda wagnertu-borna äro effektfullt använda för att understryka dovt tragiska stämningar, men i övrigt har Bruckner avstått från de speciellt färgande instrumenten (engelskt horn, harpa etc.). I själva verket nöjer han sig med Beethovens orkester med dubbla träblåsare (8. och 9. 696