BUSONI Ferruccio Busoni. den tredje nederländska skolan. B. anställdes omkr. 1467 som kapellsångare vid Karl den djärves hov i Burgund. Av hans kompositioner finnas endast få bevarade. Verk: 7 chansons (1501—03) samt i hdskr. de 4-st. mässorna Uhomme armé, O crux lignum, Ecce ancilla och ett Regina coeli, flera magni-ficat, chansons och motetter. — Nytr. av en motett och 2 chansons i DTÖ, 7. C.-A. M. Busoni [boså/ni], Ferruccio Ben-venuto, italiensk tonsättare, pianist, dirigent och musikteoretiker (f. 1866 i Empoli vid Florens, d. 1924 27/7 i Berlin), son till klarinettisten Ferdinando Busoni (f. 1834) och pianisten Anna Weiss-Busoni (1833—1909). — Upptakten till Busonis karriär blev hans tidigt lysande virtuosbana som pianist, vilken gjorde honom redan som 15-åring till medlem av Reale Accademia Filar -monica i Bologna. Från att vara enbart en pianots bländande tekniker övergick han emellertid senare även till att komponera. I sina verk följer han två huvudlinjer, dels en nydanande genom att i praktiken försöka omsätta de teorier han framlagt i sina subtilt musikestetiska skrifter, dels en historicerande genom att ansluta sig till de gamla mästarna, vilket drev honom över i en viss eklekticism. Busoni, som fick sin första utbildning av föräldrarna, studerade därefter för W. Mayer i Graz och blev efter vidsträckta europeiska konsertresor lärare vid Helsingfors musikinst. 1888, erhöll 1890 Rubinsteinpriset och verkade s. å. som prof, vid MK i Moskva, därefter prof, i piano vid New England Conservatory i Boston 1891—93. Han slog sig 1894 ned i Berlin och företog därifrån omfattande turnéer i Europa och USA samt verkade som lärare. Åren 1905 —07 framträdde han huvudsakligen som dirigent, var 1907—08 föreståndare för mästarklas-sen i piano vid MK i Wien men återvände 1909 till Berlin och företog under de två närmaste åren turnéer i USA; var 1911—13 dir. för Liceo Musicale i Bologna, verkade 1913—15 i Zürich och slog sig därefter definitivt ned i Berlin, där han från 1920 var lärare i komposition vid en av mästarklasserna vid MH. Det mest utmärkande för Busoni som kompositör är ett starkt framträdande intellektuellt och kontemplativt drag, som gör hans verk alltför spekulativa för att kunna nå en bredare popularitet. Själv var han medveten härom men hävdade att »all konst är aristokratisk». Stilistiskt uppvisa hans verk både klassicism, nyromantik och atonalism i lycklig förening. Han var också sin egen librettist. Betydelsefulla, men ej alltid fördelaktiga, ha också varit hans utgåvor och transkriptioner av äldre verk, främst Bachs, Mozarts och Liszts. — LM A 1912. Hdr vid univ. i Zürich 1919. Sceniska verk: Operorna Die Brautwahl (efter E. T. A. Hoffmann; Hamburg 1912), Turan-dot och Arlecchino o Le finestre (båda Zürich 1917) och Doktor Faust (fullbordad av P. Jar-nach; Dresden 1925). Orkesterverk: Symphonische Suite op. 25 (1888), Poema sinfonico op. 32 (1893), Lustspiel-ouvertüre op. 38 (1897), Berceuse élégiaque op. 42, Nocturne symphonique op. 43 (1912), Rondo arlecchinesco op. 46 (1915), Indianisches Tage-buch op. 47 för liten orkester (1915), Sarabande et cortège op. 51 (1918—19) och Tanzwalzer op. 53 (1920); för pianoi och orkester: Konzertstück op. 31a (1900), Concerto op. 39 med slutkör (1903—04), Indianische Fantasie op. 44 (1913) och Romanza e scherzoso (1921); Konzert D-dur för violin och orkester op. 35 a (1896—97), Concer-tino för klarinett och liten orkester op. 48 (1919) och Divertimento för flöjt och orkester op. 52 (1922). Kammarmusik: Två stråkkvartetter C-dur (1886) och d-moll op. 26 (1889), två sonater för violin och piano op. 29 (1890) och d-moll op. 36 a (1898), Kleine Suite op. 23 (1886), Serenata op. 34 (1882) och Kultaselle, 10 variationer över 735 736