EGYPTEN allvarlig och måttfull. I allmänhet utfördes den av en liten ensemble, som bestod av en solosångare samt några klangsvaga instrument ss. harpan (bint), en flöjt (mat) utan särskild anblåsningsmekanism samt med 3—4 griphål och senare, från omkr. 2700, en dubbelklarinett. Dock framgår av några reliefer, att sångare och instrumentalister även sammanställdes till omfångsrikare körer och orkestrar. Utom de nämnda melodiinstrumenten förekommo ytterligare några rasselinstrument, framför allt sistrum, som i sina båda former, bygel- och det s. k. naos-sistrum, var på det intimaste förknippat med de gamla egypternas religiösa kult. Om stilen och melodiken hos denna periods musik veta vi föga. Förmodligen hade melodierna pentatonisk karaktär och föredrogos av sångaren, såsom ännu i dag i Orienten, med stark forcering av rösten i ett pressat tonfall. Sannolikt ändrade sig karaktären hos den gammalegyptiska musiken blott till ringa grad i Mellersta riket (2160—1580 f. Kr.). Först i Nya riket (1580—1167 f. Kr.) följde en djupt ingripande omvandling, beroende på historiska tilldragelser. De asiatiska erövringarna ända till floden Eufrat genom de energiska faraonerna av 18. dynastin förmedlade till Egypten kännedomen om främmande musikkulturer. Särskilt uppträdde ensembler av syriska slavar i landet och gjorde sitt inflytande gällande. De vekt klingande spetsflöjterna och klarinetterna ersattes av de skarpa oboerna. Vinkelharpor, lutor, lyror, metalltrumpeter och ramtrummor vunno för första gången inträde i instrumentariet, medan de gamla harporna visserligen höllo sig kvar men ifråga om omfång och antal strängar omformades. I närmaste sammanhang härmed förändrades även klangen och melodiken hos den egyptiska musiken. Denna eftersträvade nu medvetet det berusande, lidelsefulla och extatiska och betjänade sig av ett diatoniskt-kromatiskt tonsystem med små intervall. Kraftiga bemödan^-den, särskilt från prästerskapets sida, att återställa det gamla tillståndet, kunde inte hejda denna utveckling, som slutligen fann sin fortsättning i den grekisk-romerska tidsålderns tonkonst och, alltsedan Egyptens erövring av araberna (641 e. Kr.), i den arabisk-islamiska epoken. (->Arabisk-islamsk musik). Litt.: C. Sachs, Die Tonkunst der alten Ägyp-ter (i AMW 1919/20); dens., Die Musikinstru-mente des alten Ägyptens (1921); dens., The history of musical instruments (1940; med bib-liogr.); H. Hickmann, La trompette dans 1’Égypte ancienne (1946). E. E. Det nutida musiklivet. Kyrkomusiken. Den stora splittringen bland de kristna tros-bekännarna i Egypten har medfört mycket in vecklade liturgiska och kyrkomusikaliska förhållanden. De ortodoxa kyrkorna, av vilka den grekiska troligen är mest utbredd, uppvisa den äldsta och rikaste liturgiska kyrkomusiken. Denna synes vara enbart vokal; förekomma instrument, tjäna dessa endast till hjälp vid in-tonation eller för modulation. Den koptiska kyrkan, även den härstammande från den äldsta kristna kyrkan, betjänar sig i sin liturgi däremot av en mångfald olika instrument, såväl trianglar, kastanj etter och trummor som det gamla egyptiska instrumentet sistrum. Den utomkyrkliga musiken. Musiken och musiklivet i Egypten i våra dagar ha genom befolkningsförhållanden i såväl socialt som religiöst hänseende erhållit en ganska egenartad struktur. Hos den jordbrukande befolkningen lever den urgamla musiken på sina håll nästan oförändrad kvar. Samtidigt har i städerna och i andra tätbebyggda samhällen, särskilt genom radions och grammofonens inverkan, den västerländska, harmoniska och taktindelade musiken utövat ett icke alldeles fördelaktigt inflytande på den gamla, i princip enstämmiga, inhemska musiken. I de större städerna har även ett konsertliv utvecklats. Särskilt ha de senaste tio åren medfört ett kraftigt uppsving i det egyptiska musiklivet, som alltmer kommit att antaga västerländsk karaktär, i synnerhet i Kairo och Alexandria. Numera finnas statliga musikut-bildningsanstalter, och sedan omkr. 1940 verkar i Kairo en organisation, Musica Viva (Association pour une Nouvelle Éducation en Égypte), som arbetar för en förnyelse av musiklivet i Egypten genom modern musikuppfostran och som har egna orkestrar. Bland musiksällskap kunna nämnas Société de Musique d’Égypte i Kairo och Société des Concerts d’Égypte i Alexandria. 1 Ti | Den egyptiska publiken har emellertid svårt att frigöra sig från den traditionella, enstämmiga (»lineära») musiken, och man har därför mera förståelse för den moderna musikens fria linjespel och polytonalitet än för den västerländska romantikens ofta subtila harmoniska konst. Den inhemska musikproduktionen håller sig också — såvitt den vill vara nationell — till polyfon satsbyggnad. Den egyptiska tonkonsten är emellertid mycket ung och befinner sig på sökandets stadium utan att ha uppnått någon enhetlig stil. Det bör tillfogas, att å andra sidan tonsättare med västerländska musikideal i sina verk sökt upptaga element ur den egyptiska folkmusiken. Kompositörer i sådan stil äro bl. a. A. Hemsi, B. Schiffer, J. Hüttel, N. Astrinidis och M. Nuera. Jämförande art.: Afrika, Kairo. Litt.: H. Hickmann, Das Musikideal Ägyptens (i Melos 1948). I. S. 1279 1280