EKO hela Sverige; 1918—43 chef för den i Folkparkernas regi arbetande Centraloperetten. E. kom som 9-åring till K. teaterns i Stockholm balettskola och ägnade sig sedan dess helt åt scenen. Ären 1889—1909 hade hon engagemang vid olika teatrar och sällskap, bl. a. Vasateatern i Stockholm 1892—95, Eldorado-teatret i Oslo 1896—1900 samt A. G. Salmson 1907—09, där hon gestaltade huvudrollerna. Med det av henne ledda sällskapet förvärvade hon ett gott renommé för omsorgsfulla och goda föreställningar. — G. 1903—12 m. musikdirektören O. Trobäck. Roller: Lady Harriet i Martha, titelr. i Sköna Helena, Adèle i Läderlappen, Hanna Glawari i Glada änkan, Rose Friquet i Villars dragoner, titelr. i Mignon, prinsessan i Per Svinaherde o. a. Å.L-y Ekman, Ida, f. M o r d u c h, finländsk sångerska, sopran (1875—1942), erhöll sin utbildning vid Helsingfors musikinst. samt i Wien för Pauline Lucca och i Paris. E. var 1896—97 engagerad vid stadsteatern i Nürnberg men ägnade sig därefter helt åt romanssång och vann mycken berömmelse genom sina strålande och varmhjärtade tolkningar av liedlitteraturens mästerverk. E:s talrika konsertresor, vanligen tills, m. maken, omspände de flesta länder i Europa, även Sverige. Hon var solist bl. a. under Helsingfors filharmoniska orkesters Parisresa 1900 och den första finländska sångerska, som gav konserter med Sibeliusprogram. — G. 1895 m. pianisten Karl Ekman. N.-E. R. Ekman, Karl, finländsk pianist, dirigent och musikpedagog (1869—1947). E. studerade vid Helsingfors univ. och Helsingfors musikinst. för Busoni, Wegelius och Faltin, vidare i Berlin för H. Barth och senare även i Paris och Rom. Han blev 1895 tf. och 1898 ord. förste pianolärare vid Helsingfors musikinst., var dess dir. 1907—12; dirigent för Musikaliska sällskapets i Åbo orkester 1912—20 samt musikkritiker i Hufvudstadsbladet 1920— 30. — Prof:s titel 1929. Som konsertpianist vann E. stor berömmelse och betraktades länge som sitt lands främste; som pedagog blev han den moderna pianoteknikens förste representant i Finland. Tills, m. sin hustru och som kammarmusiker företog han talrika turnéer både i hemlandet och utomlands. E. har arr. och utgivit folkvisor för piano, violin och piano, blandad kör, manskör och stråkorkester samt bearb. kompositioner av 17 Ida Ekman. Karl Ekman. Bach och Sibelius för piano. — G. 1895 m. sångerskan Ida Ekman. N.-E. R. Ekman, Karl, finländsk skriftställare och journalist (f. 1895 29/g), fil. dr 1920, son till K. och Ida E. — E. har skrivit estetiska, historiska och biogr. arbeten, däribland en biogr. över Jean Sibelius (1935; eng. uppl. 1936). N.-E. R. Ekman, V i v i k a, finländsk musikpedagog (1826—1911), erhöll undervisning först av Siber, senare av Mina Boije (piano) och Betty Boije (sång) samt studerade vidare i Stockholm för bl. a. O. Byström, Elfrida Andrée (orgel) och Winge (harmonilära). Hon hade sin huvudsakliga verksamhet som pianopedagog i Åbo och konserterade även som pianist. A. A-n; A. F. Ekmarck, Jon Ulrik, historiker och musikvän (1794—1830), promoverades 1824 vid Uppsala univ., där han 1827 blev docent i historia. E. hyste en varm kärlek till musiken och var en av de flitigaste medlemmarna i Erik Gustaf Geijers och Malla Silfverstolpes bekanta musikkretsar. Han deltog även som sångare i universitetsstadens musikliv och hade framgång som orgelspelare med förkärlek för äldre mästare. Utom historiska arbeten utgav E. en rad skrifter, mest översättningar i musikaliska ämnen, t. ex. W. H. Wackenroders Fantasier öfver musiken (1821; ånyo tr. i C. G. Ek-marcks Smärre skrifter uti åtskilliga ämnen, 1837), ett av den äkta romantiska musikestetikens första verk. E. satte även en berömd text, Tonernas vågor, till allegrettot i Beethovens 7. symfoni. R. W. Eko (grek, echo'), återskall. 1. Inom akustiken det genom reflexion upprepade ljudet. Fenomenet uppträder, om avståndet från ljudkälla till reflekterande vägg överstiger 17 18