EN T R’A CTE Entr’acte [aijtra'kt], fr., mellanakt, betecknar även den musik (i äldre tid även baletter, intermeder m. m.), som spelas mellan akterna i ett teaterstycke, mellan-aktsmusik. Berömda exempel finnas, bl. a. ur G. Bizets Carmen. Jämförande art.: Intermezzo. E. S-m Entrechat [arjtrafa'], fr. (av it. capri-o'la intrecia'ta, inflätade luftsprång), eg. felskrivning för entrechas, i klassisk balett ett hopp, varunder fotterna flera gånger byta position i luften. E., som förekommer även i sydeuropeisk folkdans, introducerades 1730 i den sceniska konstdansen av Marie-Anne de Cupis de Ca-margo, som kunde prestera en entrechat-six. Nizjinskij hann byta fotställning tio gånger, entrechat-dix. K. R-n Entrée [aijtre'], fr., inträde, inledning till ett musikstycke (förspel) och skådespelarens inträde på scenen. I den franska hovbaletten på 1600-talet angav e., att en ny scen i handlingen vidtog, och i operabaletten var e. liktydig med akt; härifrån också e. som beteckning för ett stycke i 1600-talets musikaliska danssvit. Jämförande art.: Intrada. E. S-m Enwall, Helmer, impressario (f. 1889 3/3). E. ägnade sig först åt scenen men övergick sedan till impressarioverksamhet. Han blev 1917 verkst. dir. i Konsertbolaget (Konsert- & Teater-Bureau ab.) i Stockholm, vars framgångsrika utveckling i första hand är E:s förtjänst. Skrift: Tjugofem år med fru Musica (1941). B. W-r Envallsson, Carl Magnus, dramatisk författare och översättare (1756—1806), vars kulturella insats för sin tid kan sägas motsvara August Blanches och vars verksamhet blev av banbrytande betydelse för vådevillen och det komiska sångspelet i Sverige. Envallsson blev 1776 fil. mag. vid Uppsala univ., 1785 e. o. kanslist i Krigskollegium i Stockholm och 1802 no- tarius publicus. Sitt största intresse ägnade han dock åt de Stenborgska teatrarna, för vilka han översatte, bearbetade och författade ett 60-tal pjäser. — LMA 1786. Carl Envallsson. Samtida silhuett. I allt skrev och översatte Envallsson omkr. 80 stycken, av vilka åtminstone ett tiotal kan räknas som original, även då han ibland har lånat idén från annat håll. Någon gång, som med Gustaf Ericsson i Dalarne (1784), höll han sig till en seriösare genre, men hans egentliga styrka låg i en drastisk och samtidigt godmodig — ibland också lätt brännvinsdoftande — komik och f. ö. i en lycklig förmåga att sammansmälta text och musik till en enhet. Bäst komma dessa drag fram i den »lyriska komedien» Slotterölet el. Kronfogdarne (1787), som gjorde stormande succé och förblev populär långt in på 1800-talet. Stor lycka gjorde också följdstycket Bobis bröllopp (1788) och flera andra sångspel. Musiken till Envallssons pjäser arrangerades av J. D. Zander och C. Stenborg, men det svenska inslaget (folkvisor, marscher, danser) är jämförelsevis obetydligt, och de flesta melodierna äro franska. I sina översättningar och imitationer har han också främst gått till franska original, och han har mer än någon annan bidragit till att popularisera 1700-talets franska opéra-comique i Sverige. — Själv musikalisk och musikaliskt bildad utgav Envallsson även ett Svenskt musikaliskt lexikon ... (1802), den första tryckta musikordboken i Sverige. Litt.: J. Flodmark, Stenborgska skådebanorna (1893); dens., C. E. och hans »Kronofogdar» (i Sveriges teaterhistoriska samfunds årsskr. 1914); S. Lindström, Vårt första nationella sångspel (i STM 1942). E.S-m EOL, förk. för ->Eteläsuomalaisen osa-kunnan laulajat. Eoli'n, ty. Äoline (Aeoline). 1. Tangentinstrument, hos vilket tonen åstadkommes av metalltungor, som bringas att vibrera genom luften från en bälg, reglerad med ena knät. E., som är ett av de första harmoniuminstrumenten, uppfanns av tysken B. Eschenbach omkr. 1820. E. har ett omfång av 61 oktaver. En svällare, som även den manövreras med knät, möjliggör dynamiska förändringar av tonen. En rad ef terapningar och förbättringar av E., vilka framkommo under 1820—30-talen, gingo under namnet Eolodikon (Aeolodikon, Äolodikon) el. Fysharmonika. D.F. 2. En stråkstämma i orgeln med mycket trång genomskärning, smalt labium med låg uppskär-ning och liten lufttillförsel. Klangen är svag och strykande. Det vanligaste läget är av 8'-tonhöjd. Eolisk. 1. Skaltyp i det senantika grekiska tonsystemet. ->Grekland, avd. Antiken. 2. Eolisk kyrkoton, namnet på en av H. Glareanus’ oktavskalor (i Do- 71 72