ESPRINGALE kesterverk; kantaten Deidre (1897); kammarmusik (en stråkkvartett i D-dur), sånger och pianostycken m. m. Å. L-y; H. M-g Espringale [espränga'l], fr., eg. ett slags slunga, medeltida benämning på den springdans, som följde som efterdans till carole. Ess (ty. Es, eng. E-flat, fr. Mi bémol, it. Mi bemolle), namn på den med ett kromatiskt halvtonsteg sänkta tonen e; grundton i Ess-dur (med 3 b, för h, e och a) och ess-moll (med 6 b, för h, e, a, d, g och c). Ess ess (ty. Eses, eng. E-doubleflat, fr. Mi double-bémol, it. Mi doppio bemolle), namn på den med två kromatiska halvtonsteg sänkta tonen e. I. B-n von E'sser, Carl Michael Ritter, tysk tonsättare och violinvirtuos (omkr. 1736—omkr. 1783). E. var en tid hovmusiker i Kassel men vistades därefter från omkr. 1760 i Stockholm, där han gav konserter i Riddarhuset. På 1770-talet turnerade E. i Europa och uppträdde bl. a. i London, Paris och Italien. Han skall senare ha försökt få tillstånd att återvända till Stockholm, men detta beviljades ej av Gustav III. — E. komponerade flera symfonier samt kammarmusik och ett sångspel, Die drei Pächter. Hans musik ansågs vara »förträfflig». B. A. E'ssipov ->Esipova. Estampie [estanpi:'], fr., trol. av fornfr. estampir, genljuda (provenc. estampida, it. istampita), en av medeltidens viktigaste instrumentala former, odlad främst under 1200- och 1300-talen. Dess uppbyggnad, som ansluter sig till sekvensens formtyp (F. Gennrich), ->sekvens 2, består av ett antal melodiavsnitt (a, b, c ...) kallade puncta (el. puncti), vilka vart och ett upprepas, första gången med ett halvslut, ouvert (x), andra gången med ett helslut, clos (y) vilka äro gemensamma för alla puncta, varav formschemat: ax ay, bx by, cx cy etc.: Förhållandet mellan de tre instrumentala formerna ductia, estampie och stantipes har varit föremål för livlig diskussion. Mycket synes tala för att estampie förekommit både som vokal dansvisa med refrängform och som instrumental dans med nyss angivna struktur. Det enda kända exemplet på en estampieme-lodi med text är den berömda Kalenda maya av Raimbault de Vaqueiras (omkr. 1200). Att dess text tillagts en urspr. instrumental melodi utesluter inte att den senare i sin tur kan ha härrört från en dansvisa. Som dans har estampie sannolikt varit en pardans i motsats till ductia. Möjligen har den i likhet med andra, senare danser småningom förlorat sin danskaraktär och blivit ett rent instrumentalt stycke, ->stantipes. Sammanlagt 16 rent instrumentala estampie-melodier ha bevarats, lika fördelade på ett franskt och ett engelskt 1300-talsmanuskript, dessutom 19 estampietexter i en Oxfordhdskr. från samma tid. Litt.: P. Aubry, Estampies et danses royales... (1907; musikaliesamling); J. Wolf, Die Tänze des Mittelalters (i AfMW 1918/19); J. Hand-schin, über Estampie und Sequenz (i ZfMW 1929/30 och 1930/31); L. Hibberd, Estampie and stantipes (i Speculum 1944; med bibliogr.). I. B-n E'sterhåzy [ha:zi] (av Galåntha), ungersk högadlig ätt, enl. traditionen härstammande från Attila och känd i historiska urkunder sedan 1200-talets förra hälft; sedan 1783 innehade medlemmarna av en släktgren riksfurstlig värdighet. Denna ättegren — med stamslott i Eisenstadt (Burgenland) — har vunnit rykte som främjare av konst och vetenskap, och namnet är förbundet med tonsättare som Haydn, Beethoven, Schubert, Hummel och Liszt. Bland musikhistoriskt sett mer bemärkta medlemmar kunna följande anföras: Pål (Paul) E. (1635—1713), palatin av Ungern 1681—1713, verksam som tonsättare på kyr-komusikaliskt område, Pål Antal (Paul Anton) E. (1711—62), hos vilken Haydn 1761 vann anställning som kapellmästare, Miklos Jozsef (Nikolaus Joseph) E. (1714—90), den förres broder och den egentlige skaparen av det berömda furstliga kapellet; under honom 99 100