ESTRAD ning av O. Kallas begåvo sig år 1904 unga tonsättare som M. Saar, P. Süda, C. Kreek o. a. ut i de estniska bygderna och upptecknade ett stort antal melodier, och 1912—14 inledde A. O. Väisänen de fonografiska upptagningarna, samtidigt som han själv insamlade äldre musik, huvudsakligen för folkinstrument. I våra dagar äro omkr. 17 000 melodier systematiserade och katalogiserade, urspr. efter riktlinjer som angåvos av den finske musikforskaren A. Lau-nis. Av dessa melodier äro 6 000 inhemska original, de övriga äro antingen varianter el. utifrån inlånade. E. T. Konstmusiken. Den tidigare estniska musikutvecklingen vai’ i väsentlig grad knuten till kyrkor och skolor. Från svenska tiden (1561—1710) har en speciell tradition av ålderdomlig kyrkosång hållit sig kvar till våra dagar på vissa öar utanför Estlands fastland. Över huvud taget tillmättes den kyrkliga sången en stor plats i folkets liv: särskilda s. k. parochialskolor skulle finnas i varje församling och meddela undervisning i de traditionella kyrkomelodierna. För att möjliggöra tillgång på lämpliga lärare i detta speciella fall inrättades 1828 ett parochialseminarium i Dor-pat. Den instrumentala undervisningen vid dessa skolor koncentrerades på violinspel, då man i landets kyrkor i allmänhet icke kunde påräkna orglar för ackompanjemang till menighetens sång. De nationella musiksträvandena under 1800-talet. De nationaliseringssträvanden, som växte sig allt starkare under tiden från 1850 och framåt, sågo i musiken ett av de främsta medlen för sina syften. Till detta faktum anknöto även Estlands ledande musikorganisatörer vid denna tid, prästen A. H. Willigerode och J. W. Jannsen. Den förre var verksam främst på kyrkosångens område, den senare grundade 1865 musikföreningen Wanemuine i Dorpat och organiserade fyra år senare i samma stad den första allmänna sångarfesten. Med dessa insatser, vilka båda blivit beståndande intill våra dagar och till stor del satt sin prägel på landets musikaliska utveckling, lade Jannsen även grunden till Dorpats genomgripande betydelse som estniskt musikcentrum. De första försöken att frigöra landets musik från det överväldigande utländska inflytandet gjordes av A. Kunileid, som i sina strävanden understöddes av K. A. Hermann, A. Thomson och F. Säbelmann på vokalt område, medan den instrumentala musiken, främst den inom landet varmt uppskattade militärmusiken, fick en företrädare i J. H. Wirkhaus. Voro alla dessa mer eller mindre dilettanter, så framkom omkr. 1880 en ny generation, inom vilken flera hade fått sin utbildning vid Petersburgskon-servatoriet. Alltjämt var dock den tyska tonkonsten den impulsgivande även för denna ton- sättargrupp, till vilken kunna räknas J. Koppel, Miina Härma och K. Türnpu; alla dessa skrevo företrädesvis körmusik. Omkring sekelskiftet 1900 inträdde emellertid en vändning, i det den estniska konstmusiken, företrädd av A. Läte, P. Süda, R. Tobias och M. Saar, sökte sig andra uttrycksområden. Såväl symfoniska som kammarmusikaliska verk tillkommo, präglade av en medveten vilja att vandra egna vägar. Dessa strävanden fortsattes av bl. a. A. Kapp, vilken som kompositions-lärare i Tallinn utövat ett gagnande inflytande på estnisk musikodling av i dag, bröderna M. och A. Lemba, H. Eller och C. Kreek, de båda sistnämnda representerande en modern inriktning. Framträdande tonsättarnamn i den senare utvecklingen äro vidare J. Aavik, vars insatser som dirigent och organisatör varit av största betydelse, E. Aav, skaparen av den första estniska operan, samt E. Tubin, liksom Aavik numera verksam i Sverige. Den rent folkliga musiken hade i sångerskan Aino Tamm en energisk förespråkare, som genom egna folkvisesamlingar och konserter även utom Estland gjort den musikaliska världen bekant med de estniska folkviseskatterna. Musikinstitutioner m. m. Musikdramatiken tillgodoses av Estonia i Tallinn, som utom teater även har konsertlokaler och förfogar över en symfoniorkester. Liknande äro förhållandena i Dorpat, där Wanemuine bedrivit en verksamhet efter samma linjer, vartill komma kammarmusikkonserter. I huvudstaden företrädes kammarmusiken av bl. a. Akadeemiline Helikunstnike Selts och Eesti Kammermuusika Selts. Kör sammanslutningarna äro synnerligen talrika med tongivande organisationer inom de akademiska kretsarna. Samtliga körer äro sedan 1920 anslutna till Estlands sångarförbund (Eesti lauljate liit). Musikundervisningen ombesörj es främst av statskonservatoriet i Tallinn samt Högre musikskolan i Dorpat, vartill komma privata ut-bildningsanstalter av mindre omfattning. Jämförande art.: Dorpat, Tallinn. Litt.: AdHM 2; E. Arro, Geschichte der estnischen Musik 1 (1933); C.-A. Moberg, De folkliga kor al varianterna på Runö (i STM 1939); O. Andersson, Folkliga svenska koralmelodier från Gammalsvenskby och Estland (1945). G.P. Estrad, svensk månadstidskrift för modern dansmusik, gr. i Stockholm 1939 av N. Hellström, vilken ännu är dess ägare och redaktör. Estra'da, Juan A. G a r c i a, argentinsk tonsättare (f. 1895 8/n), eg. jurist. E., som studerat för Ibert i Paris, har komponerat orkesterverk, bl. a. Tres aires argentinos (1929), pianostycken och sånger. M- E. 103 104