EXPRESSIONISM möjliggör för den spelande att reglera tonstyrkan med fottramporna. Konstruktionen gjordes av fransmannen A. F. De-bain 1843. I större instrument förekommer s. k. d u b-belexpression, uppfunnen av fransmannen C. V. Mustel 1854. Genom knäregister tillkopplas två hjälpbälgar (en för var sin halva av manualen), vilka arbeta oberoende av varandra. Å. L-y Expressionism (av fr. expression, uttryck), ett stilbegrepp som överförts från de bildande konsterna till musikens område och ofta utan klarare gränsdragning använts som beteckning för olikartade radikala strävanden under 1900-talets första decennier. Expressionism i betydelsen »uttryckskonst» skulle strängt taget kunna gälla för all musik, som inte enbart bygger på teoretisk konstruktion. Som musikaliskt stilbegrepp bör dess innebörd begränsas till att gälla den radikala nyorientering, som under framför allt 1910- och början av 1920-talet ägde rum inom tyskt och österrikiskt musikskapande. Denna musikaliska expressionism, som hämtat förebilder från samtidens bildande konst, var inte endast en reaktion emot impressionismen, utan en revolutionär »omvärdering av alla värden» inför känslan av att senromantikens uttrycksvärld överlevt sig själv. Framsprungen som den var i en neurotiskt överspänd och oklar tid är den ändå till sitt väsen att uppfatta som en hyperromantisk riktning, även om den verkat frigörande och idébringande för den följande utvecklingen. Bland de punkter A. Schering i sin okritiskt panegyriska karakteristik av expressionismen (1920) särskilt framhävt kan nämnas dess strävan efter förutsättningslöshet, liktydigt med ett förnekande av traditionell tonalitet, form och tematik. Detta är dess negativa sida. Det positiva skulle enl. samme sagesman vara dess nya möjligheter att omedelbart och av inre tvång uttrycka »die unberechnenbaren Exalta-tionen der Seele» och genom sitt medvetna uppsökande av det oklara och mystiska samt av okända, djärva klanger väcka åhörarnas känslighet för nya retningar. I viss utsträckning sammanfaller expressionismen med de atonala riktningarna och de samtida försöken att skapa nya tonsystem. Dess främsta representanter äro Schönberg och hans lärjungar samt den tidige Hindemith. S. Borris har i en studie (1948) över 1930—40-talens tyska musikskapande använt termen i något vidare betydelse och på ett klarläggande sätt skilt mellan »radikaler» och »geklärter Expressionsmus», för den tyska musikens del omfattande resp, ca 1911—22 och 1923—34. (För ännu senare musik har man velat prägla termen ->vitalism.) 119 Jämförande art.: Atonalitet, Futurism, Kvart -tonsmusik, Modern musik, Tolvtonssystem. Litt.: A. Schering, Die expressionistische Be-wegung in der Musik (i Einführung in der Kunst der Gegenwart, 1919) och kritik därav av A. W. Cohn (i ZfMW 1919/20). Se i övrigt under Modern musik. I. B-n (von) Eybler [a^blor], Joseph, österrikisk tonsättare (1765—1846), verkade från 1792 i Wien som kyrkomusiker och 1824—33 som kejserlig hovkapellmästare. — LMA 1829. E. var elev till Albrechtsberger och nära vän till Haydn och Mozart. Han var en utomordentligt flitig tonsättare, särskilt av kyrkomusik; en del av denna uppföres ännu i Wien. Verk: Oratoriet Die vier letzten Dinge (1810), kantaten Die Hirten bei der Krippe (1794), mässor, rekviem i c-moll, offertorier, gradualen, psalmer m. m.; symfonier, kammarmusik och pianostycken samt operor, bl. a. Das Zau-berschwert (Wien 1802). — Nytr.: Dies sancti-ficatus och Tui sunt coeli (Graduale och offer-torium) i ÖK 5. Litt.: F. Oelsinger, E:s kirchenmusikalische Werke (diss. 1932); J. Gaudefroy-Demombynes, Un oratorio inédit d’Eybler: Die vier letzten Dinge, 1810 (diss. 1941). B. L. van Eyken [fann a1'-], Heinrich, tysk musikteoretiker och tonsättare av holländsk börd (1861—1908), son till J. A. van Eijken. E., som var elev till bl. a. von Herzogenberg vid MH i Berlin, var 1902—07 lärare i musikteori där. Han har bearb. och utg. R. von Liliencrons Chorordnung (4 bd, 1902—06). Hans egen harmonilära utkom 1911 i bearb. av H. Leichtentritt och O. Wappenschmidt. Verk: En serenad samt sånger med orkester, en stråkkvartett, manskörer m. m. Å. Å. Eysler [a^slar], Edmund S., österrikisk tonsättare (1874—1949), främst känd för en rad fint instrumenterade och av älskvärt folkligt wienhumör karakteriserade operetter. E. studerade vid MK i Wien, piano för bl. a. Door och komposition för J. Fuchs. Med operetten Bruder Straubinger (Wien 1903) vann han sin första betydande framgång. Verk: Ett 30-tal operetter, bl. a. Die Schüt-zenliesl (Wien 1905; Skytte-Lisa, Sthlm 1907), Der Frauenfresser (Wien 1911; Kvinnohataren, Sthlm 1912) och Der lachende Ehemann (Wien 1913; Den glade äkta mannen, Sthlm s. å.). Litt.: R. Prosl, E. E. (1947). Å.L-y Ezpa'ta-dazntza, baskisk svärdsdans av starkt pantomimisk karaktär. 120