FALUN förstnämnda år till 1880 i olika repriser kapellmästare vid Finska operan. Sin första musikundervisning erhöll Faltin i Danzig; studerade 1852—53 för F. Schneider i Dessau och 1853—55 samt 1861—62 vid MK i Leipzig (komposition, orgel, piano och violin). Under åren 1856—69 (med sistnämnda avbrott) var han lärare i sång, piano och violin vid Behmska internatskolan för gossar i Viborg. I denna stad anordnade han kammarmusikkonserter samt bildade en blandad kör och en orkester. Är 1869 kallades Faltin till Helsingfors som dirigent för Nya (nuv. Svenska) teaterns orkester, vilken jämväl gav symfonikonserter. Även i Helsingfors skapade han (1870) en blandad kör, Sångföreningen, vilken uppförde oratorier o. a. större verk. Faltin deltog vidare i grundandet av Helsingfors musikinstitut 1882, där han var lärare i orgel till 1907; bedrev dessutom en omfattande privat undervisning. Han hade därjämte den första pianohandeln och konsertbyrån i Finland. — Genom en av honom utg. koralbok (1871; flera uppl.), vilken också innehåller av honom komponerade för- och efterspel samt liturgiska satser för mässan, utövade han ett varaktigt inflytande på kyrkomusiken i Finland. — Erhöll 1896 prof:s titel. Verk: Till Sylviasången för blandad kör a cap. (1889; kantat vid Topeliusfesten 1888), Promotionskantaten för sopransolo med kör och orkester (1890; text av K. Krohn), Kantat för manskör med biåsorkester (1894; till avtäckningen av Alexander II:s minnesstod); manskvartetter, solosånger samt arr. av folkvisor och Bellmanssånger m. m. Litt.: K. Flodin & O. Ehrström, R. F. och hans samtid (1934); Westerlunds musikhandel 1870—1945 (1945). G. D. Falun, residensstad i ö. Dalarna, Kopparbergs län, industristad, ekonomiskt och kulturellt centrum i landskapet (16 466 inv. 1949). På grund av sin berömda koppargruva blev Falun redan på 1300-talet en mycket betydelsefull kommersiell medelpunkt. Under 1600-talet, stadens och gruvans storhetstid, då Falun ur ekonomisk synpunkt räknades som rikets andra stad, utbildades ett förhållandevis rikt musikliv. För den instrumentala kyrkomusiken svarade organisterna i Gamla kyrkan, som fick sin första orgel redan 1611, och i Kristine kyrka, fullbordad 1656, och för vokalmusiken en kantor i varje kyrka och djäknekören från Falu trivialskola. Den profana musiken ombesörj des av organisterna, efter 1660 tills, m. den då tillsatta stadsmusikanten. 1700-talet kännetecknas framför allt av ett alltmera utpräglat borgerligt musikliv, i vilket både yrkesmusiker, främst från Kungl. Dalregementet, och stadens amatörer togo livlig del. Den kyrkliga musiken nådde under början av seklet en markerad höjdpunkt, främst tack vare organisten i Kristine kyrka, ungraren Martin Loutschani. Mot slutet av seklet börjar också konsertväsendet få större betydelse för att nå sin kulmen under 1840-talet. År 1843 bildades Falu musiksällskap med brukspatronen och pianisten J. H. Munktell som drivande kraft. Musiksällskapet framförde bl. a. symfonier av Mozart och Haydns oratorier Skapelsen och Jesu sju ord på korset. Är 1881 bildades Nya musikföreningen, som under ledning av J. U. Cederberg framförde bl. a. Rossinis Stabat Mater, Haydns Skapelsen, Mendelssohns Paulus och Cherubinis Requiem. Är 1909 grundades Falu filharmoniska förening, vars förste dirigent redan s. å. efterträddes av A. Jobs. Jobs har under en lång följd av år stått som centralgestalten inom stadens musikliv. Dalarnas orkesterförening med J. Olsson som initiativtagare och dirigent började sin verksamhet 1919. Falu musiksällskap, som återupplivades 1921, har numera som ledare C. Rogberg. Litt.: Salemkören 1877—1927... (1927); Falu missionsförsamlings sångkör 1872—1932 ... (1932); P. Envall, Musiklivet i F. förr och nu (i Gammalt och nytt från Dalarna,... 1944); T. Fred-rikson, Musiklivet i F. i flydda tider... (i dens. 1944). M. A. Famrntzin (Famintsin, F a m i n-zyn, Famitzin), Aleksandr Ser-gejevitj, rysk musikskriftställare och tonsättare (1841—96), elev till bl. a. Hauptmann och Richter i Leipzig, lärare i musikhistoria och estetik vid MK i Petersburg 1865—72 samt 1870—80 sekr. i kejserliga ryska musiksällskapet. Anhängare av den akademiska, konservativa riktningen var F. motståndare till den nyryska skolan, vilken han häftigt angrep i sina skrifter. Som kompositör (2 operor, kammarmusik, pianostycken m. m.) hade F. inte någon större betydelse. Värdefulla äro däremot hans skrifter över rysk folkmusik, hans publicering av ryska och västeuropeiska folkvisor samt över arbeten på musikteorins område ss. av A. B. Marx, E. F. Richter och F. Draesecke. Skrifter: »Om de ryska folkmelodiernas byggnad» (1881), »Den gamla indokinesiska skalan i Asien och Europa och dess uppträdande i de ryska folksångerna» (1889), »Gusli, ett ryskt nationalinstrument» (1890; alla på ryska) m. fl. E. E. Fana'1, ty. Flammendes Land, opera i 3 akter. Musik av K. Atterberg till text 140 139