FARABI siken, t. ex. hos L. Milan 1536) och uppvisar till en början vissa av de motettiska element, som senare präglat framför allt ricercarens utveckling. Frigörelseprocessen kan tydligt följas bl. a. på engelskt område, där de motettiskt skrivna instrumentala In nomine-satserna (->In nomine) mot 1500-talets slut trädde tillbaka för fritt uppfunna kompositioner som erhöllo namnet fantasia (->Fancy). Till satsstrukturen kan fantasia vara besläktad både med ->canzona och ->ricercar. Liksom dessa former förekom fantasia såväl för ensemble som för klaver-instrument. Medan ricercaren småningom utvecklades till den stränga fugan, användes fantasi under barocken allt oftare som namn på det framför fugan ställda, friare inledningsstycket (->Pre-ludium, ->Toccata). Berömda exempel äro J. S. Bachs Fantasi och fuga g-moll för orgel och Kromatisk fantasi och fuga d-moll för klaver. Det improvisativa draget blir i fortsättningen det mest kännetecknande för fantasin, både hos exempelvis C. P. E. Bach, Mozart (klaverfanta-sier i c-moll och d-moll), Beethoven (sonaterna »quasi una fantasia» op. 27), Schubert (Wande-rer-Fantasie op. 15), Schumann (Fantasi C-dur op. 17) m. fl. Hos de sistnämnda har fantasin innehållsmässigt sett kommit det utvecklade karaktärsstycket nära. Även ett huvudsakligen av ledmotiviskt arbete sammanhållet verk som Liszts stora h-mollsonat skulle kunna göra skäl för beteckningen fantasi-sonat. Hos Liszt uppträder fantasi som beteckning även för parafraser och potpurrier (Don Juan Fantasie). Litt.: J. Müller-Blattau, Grundzüge einer Ge-schichte der Fuge (21931; om den äldre fantasian); O. Deffner, über die Entwicklung der Fantasie für Tasten-Instrumente (1928). l. B-n Färä'bi, Al- (Alfarabi, Alpha-rabius, El Farabi), arabisk filosof av turkisk härkomst (omkr. 870—950), bl. a. författare till »Den stora boken om musik», den viktigaste källan för vår kunskap om den arabisk-islamska musikens äldre teori och praktik. F. ger i sin bok en omfattande musikteore-tisk framställning, som står under inflytande av antikens musiklära och upptager till behandling såväl talrika nya fakta som kvarlevor av äldre orientalisk tradition. Av stor betydelse voro även hans filosofiska inledningsskrifter, vilkas musikkapitel utövade ett icke ringa inflytande på den medeltida musikteoretiska åskådningen i Västerlandet. — F:s arabisklatinska skrifter om musik ha utgivits av H. G. Farmer i- Collection of Oriental writers on music 2 (1934). Litt.: M. Soriano Fuertes, Müsica Årabe-Espanola ... (1853); R. d’Erlanger, La musique arabe 1—2 (1930—36); E. Beichert, Die Wissen-schaft der Musik bei al-F. (diss. 1931). E.E. Farago', Gyorgy (Georges), ungersk pianist (1913—44). Elev av von Doh-nånyi har F. uppträtt som konsert -pianist sedan sitt tolfte år och har vid internationella pianisttävlingar erövrat ett flertal pris (Franz Liszt-priset 3 ggr). År 1936 blev han prof, vid MA i Budapest. Besökte Sverige ffg. 1942. Å.L-y Farandole [farapdå'1], fr., f a r a n-d o u 1 e, prov., provengalsk folkdans i 6/8-takt, erinrande om en svensk långdans och utvecklande sig i serpentinrö-felse. Den har apterats som scendans i bl. a. Gounods MireiUe och i Bizets musik till Daudets 1’Arlésienne. K. R-n FarFna, Carlo, italiensk violinvirtuos, bördig från Mantua och 1625—32 verksam vid hovet i Dresden samt 1636—37 anställd som rådsmusikant i Danzig. F., särskilt känd som utvecklare av violintekniken, utgav 1626—28 i Dresden 5 böcker violinkompositioner, huvudsakligen innehållande danser. I dessa lämnades intressanta prov på de första försöken till imiterande stil i violinkomposition. Litt.: G. Beckmann, Das Violinspiel in Deutschland vor 1700 (1918); A. Moser, Ge-schichte des Violinspiels (1923); W. J. von Wa-sielewski, Die Violine und ihre Meister ('‘1927 ». B.L. Farin'elli, operett i 3 akter. Musik av H. Zumpe till text av F. W. Wulf och C. • Cassmann. Uppförd ffg.: Hamburg 1886; Sthlm 1888; Gbg 1889. — Huvudroller: Farinelli (tenor), Manuela (sopran), Don Fernando (baryton), Donna Elisabeth (sopran), Don Inigo (bas). Andra sceniska verk med samma ämne äro J. Barnetts opera Farinelli, London 1839, Farinelli el. Kungen och sångaren, komedi med sång av Saint-Georges, de Forges och de Leu-ven med musik dels komponerad, dels arr. av J. N. Ahlström, Sthlm 1844, samt F. Aubers opéra-comique La part du diable (Paris 1843; Hälften var el. Hin ondes andel, Sthlm 1844) till text av E. Scribe. Å. L-y Farin'eIIi, eg. Carlo Broschi, italiensk kastratsångare, sopran (1705—82), en av den italienska 1700-talsoperans ryktbaraste vokalartister, berömd för sin undersköna stämma och fabulösa teknik. Efter att ha varit elev till Porpora och därefter med största framgång sjungit i Neapel hade Farinelli 1722 i Rom sitt egentliga genombrott i Porporas opera Eumene och uppträdde därefter omväxlande i Italien och Wien. År 143 144