FAUST, C. comique med talad dialog; recitativen tillädes 1860); Sthlm 1862; Khmn 1864; Oslo 1869; Hfors 1876. Huvudroller: Faust (tenor), Margareta (sopran), Mefistofeles (baryton), Valentin (baryton), Martha (mezzosopran), Siebel (sopran). Fausts fördömelse, fr. La damnation du Faust, opera i 5 akter. Musik av H. Berlioz till text av tonsättaren och A. Gandonnière. Uppförd ffg.: Paris 1846 (i konsertform, Huit scènes de Faust, »légende dramatique», för soli, kör och orkester), i scenisk form Monte Carlo 1893; Sthlm 1936. Mefistofeles, opera i prolog, 4 akter och epilog. Musik av A. Boito till egen text. Uppförd ffg.: Milano 1868; Sthlm 1883; Khmn 1885; Oslo 1893; Hfors 1898. Huvudroller: Mefistofeles (bas), Faust (tenor), Margareta (sopran). Doktor Faust, opera i 2 prologer, 1 sceniskt mellanspel och 3 $cener. Musik av F. Bu-soni till egen text. Uppförd ffg.: Dresden 1925. Dessutom har Goethes dikt inspirerat R. Schumann till ett verk för soli, kör och orkester, Szenen aus Goethes Faust (1853; uppförd ffg.: Köln 1862). Av instrumentala behandlingar i övrigt må nämnas R. Wagners Eine Faust-Ouverture och F. Liszts programsymfoni Eine Faust-Symphonie (Weimar 1857). Även J. Brahms’ Tragische Ouverture har anknytning till Faustdramat. Ett svenskt verk med ämne från Goethes arbete är G. Wennerbergs Auer-bachs Keller för soli, manskör och piano (1877). Scenmusik till Goethes drama har komponerats av ett flertal tonsättare, bl. a. Reissiger, Meyerbeer, Lindpaintner, Weingartner och Cole-ridge-Taylor. Litt.: G. Ferchault, Faust, une légende et ses musiciens (1948). Å. L-y Kring samma ämne ha även tillkommit några baletter, bland vilka märkas: Faust. Koreografi av Aug. Bournonville, musik arr. av O. L. Keck. Uppförd ffg.: Khmn 1832; Sthlm 1847. Faust. Koreografi av J. Perrot, musik av Panizza, M. Costa och G. Bajetti. Uppförd ffg.: Milano 1848. K. R-n Faust, Carl, tysk dirigent och tonsättare (1825—92), militärkapellmästare i Frankfurt a. d. Oder och Breslau samt 1869—80 stadsmusikdir. i Waldenburg. F. skrev ett flertal operetter och en mängd dansmusik (bl. a. Quadrille ä la cour). H. M-g Fauxbourdon [fåbordå'n], fr., (medel -eng. faburden, it. falso bordone, sp. fabor-done), eg. falsk bas. 1. En tvåstämmigt noterad trestämmigt klingande satsart från 1400-talet med c. f. i överstämman och den noterade tredje stämman förlöpande i ungefärligt parallella sexter under c. f. Den ej noterade mellanstämman 159 betecknas med kanonspråket (->Kanon) »tenor a (au, per) faulxbourdon» (»tenor med (till) falsk bas») el. endast »faulxbourdon» och utföres i konsekvent parallella kvarter under c. f., så att varje detalj i överstämmans kolorering fåi' sin motsvarighet i den kvartkopplade mellanstämman. Melodiperioderna börja och sluta med ett ackord av grundtonen i c. f. jämte dess underkvart och underoktav, medan stämmorna däremellan röra sig i, likaledes från överstämman räknat, parallella kvart-sextackord. Ang. såväl definitionen av fauxbourdon som dess ursprung härska olika meningar. Många forskare ha betraktat den som en typisk engelsk praxis (så J. Combarieu, H. Riemann, J. Wolf) och därvid stött sig bl. a. på, att det för fauxbourdon från understämman räknat grundläggande tersintervallet utnyttjas just inom den obestridligen engelska -^-gymel, och att den av Coussemaker (Couss. 3 s. 273 ff.) avtryckta traktaten från omkr. 1480 av den i Venedig verksamme Guilelmus Monachus uttryckligen betecknar fauxbourdon och gymel som två engelska arter av flerstämmighet. Riemann införde på basis av den Chilston felaktigt tillskrivna traktaten Landsdowne 763 nr 16 den gamla engelska »blick»-läran (jfr Sight) i faux-bourdonteorin. M. Bukofzer lyckades dock visa, att traktaterna till stor del sammanblandat en för tidig engelsk polyfoni typisk, i parallella sextackord över en c. f. improviserande, satsart med fauxbourdonsatsen. Denna engelska im-provisationspraxis bör .enl. Bukofzer kallas »faux-déchant», falsk diskant, eftersom c. f. i basen i enlighet med den engelska »blick» -läran utfördes i diskantstämmans registerläge. Redan H. E. Wooldridge påpekade, att termen fauxbourdon före 1480 dessutom är helt okänd i England och nämnda år betecknas som »främmande sedvänja». Med stor sannolikhet har tekniken uppkommit på kontinenten inom kretsar, där man förläde c. f. till över- i stället för till under-stämman. Den nya satstekniken har dock ganska visst influerats av »faux-déchant», måhända även av italiensk klanglighet. Mycket talar för, att teknikens upphovsman är Guillaume Dufay. Det övervägande antalet fauxbourdonsatser, däribland det som äldst kända uttryckligen »fauxbourdon» betecknade stycket (mellan 1425 —30), har signerats av Dufay. I traktaterna återfinns termen först mot århundradets slut. Däremot använde Hanns Ro-senplüt den 1447 i en dikt, där han talar om »med contratenor och med faberdon». Detta kan tolkas så, att fauxbourdon urspr. var en stämbeteckning. Denna åsikt understöds av, att i de fall Dufay har använt fauxbourdontekni- 160