FINE tonens s. k. tubaton. Finalis resp, confinalis fungera alltså som kyrkotonens melodiska to-nika resp, dominant. ->-Kyrkotoner. I betydelsen av melodisk slutformel har finalis ett för varje kyrkoton växlande antal slutformler, ->differentiae. (I nyare utgåvor av Antiphonale Romanum har antalet former i I., V. och VI. kyrkotonerna begränsats till vardera en, sedermera har dock också föreslagits fakultativt bruk av ett lika rikt antal former som under medeltiden.) I rytmiskt hänseende kan finalisformeln ha en eller två musikaliska accenter på betonade stavelser, vilka åtföljas av en resp, en eller två obetonade stavelser. Melodilinjen kan antingen falla direkt från tuban till den första accenttonen i finalis eller före denna inskjuta 1—3 från tuban avvikande, icke accentuerade toner. (Det senare kallas praeparatio, förberedelse.) Jämförande art.: Gregoriansk sång, Mediatio, Psalmodi. R. S.; I. B-n Finck, Heinrich, tysk tonsättare (1445—1527), jämte Isaak och Hofhaimer en av de första tyska tonsättare, som förstått att tillämpa den nederländska skolans erfarenheter. Motsättningen mellan gammalt och nytt belyses av Missa dominicalis, i vilken F. begagnar tekniken med cantus firmus, och den 3-st. Missa de beata virgine, där han gjort sig fri och åstadkommit ett verk, som beundrats för sin subjektiva genomimiterade stil. F. studerade från 1492 i Krakow och var därefter anställd vid polska hovet. Ären 1510—13 vistades han vid hovet i Stuttgart, senare hos ärkebiskopen av Salzburg till 1524, då han flyttade till Wien. Verk (utom nämnda): Missa in summis; Schö-ne auserlesene Lieder... (4-st., 1536; utg. av H. Formschneyder), enstaka stycken i S. Salb-lingers Concentüs (4—8-st., 1545) och i G. Rhaws Sacrorum hymnorum 1 (1542). Nytr.: Ett urval sånger och motetter utg. av R. Eitner i PÄPTM 8 och 33, 8 4-st. latinska hymner utg. av R. Gerber i Chorwerk 9, Missa in summis utg. av F. Blume i Chorwerk 21, 22 latinska hymner ur G. Rhaws Sacrorum hymnorum 1 utg. i EDM, Reihe 1, 21 samt 5 3—5-st. Gesellschaftslieder utg. av L. Nowak m. fl. i DTÖ 37. Litt.: P. Wagner, Geschichte der Messe 1 (1913); H. J. Moser, Paul Hofheimer... (1929). Å. V. Finck, Henry Theophilus, amerikansk musikskriftställare (1854—1926), i recensioner o. a. skrifter en lidelsefull förkämpe för Wagner, Grieg, McDowell m. fl. 205 F. studerade musikteori och -historia för Paine vid Harvard Univ., Massachusetts. Han medarb. i New York Evening post och New York Nation; från 1890 lärare i musikhistoria vid National Conservatory i New York. Skrifter: Wagner and his works (2 bd, 1893; ty. övers. 1897), Grieg and his music (1909, 21910; med verkfört, och bibliogr.), Massenet and his operas (1910; med verkfört, och bibliogr.), My adventures in the golden age of music (1926; självbiogr.) m. m. I. S. Finck, He r m a n n, tysk musikteoretiker och tonsättare (1527—58), brorsons son till Heinrich F., verksam som organist i Wittenberg. F. skrev ett teoretiskt verk, Pratica mu-sica... (1556), och räknas tack vare detta till sin tids främsta musikförfattare. — Av den lovande tonsättarens kompositioner finnas i behåll endast några 5-st. körvisor (nytr. av R. Eitner i PÄPTM 8). A. V. FFndeisen [-a1-], Nikolai Fedo-rovitj, rysk musikskriftställare (1868— 1928), på sin tid en av de främsta kännarna av rysk musik. Hans viktigaste arbete, »Skildringar av musikens historia i Ryssland från äldsta tider till slutet av 1700-talet» (2 bd, 1928—29; ry.), var den första vetenskapliga undersökningen över äldre rysk musikkultur. F. grundade 1893 »Rysk musiktidning» (ry.), vilken under hans tid som red. fram till revolutionen (1917) var av största betydelse för ryskt musikliv. Som bibliograf samlade han värdefulla fakta, särskilt om M. Balakirev och M. Musorgskij. Dessutom utgav han en mängd biografiska skrifter samt i »Rysk musiktidning» en omfångsrik artikelserie om norsk musik. Skrifter: »Medeltidens mästersångare ...» (1897), »Katalog över nothandskrifter, brev och porträtt av M. I. Glinka i... Kejserliga offentliga biblioteket i S:t Petersburg» (1898), »Den ryska romansen» (1905), »Historisk överblick över kejserliga ryska musiksällskapets sektion i S:t Petersburg (1859—1909)» (1909), »Ur Stas-sovs outgivna brev» (1912; samtliga på ryska). — Glinka und seine Oper Russlan und Lud-milla (1899), The earliest Russian operas (i MQ 1933). — Biogr. på ryska över Glinka (1896, 98, 1903, 04), Serov (1900), Dargomyzjskij (1902), A. Rubinstein (1907), Rimskij-Korsakov (1908), Bessel (1909) och Smolenskij (1910). — Samlingar av uppsatser och material över musikens historia i Ryssland (1903—10), Glinkas samlade brev (1907), Självbiogr. minnen av och brev från Dargomyzjskij (1922). E.E. Fine, it., fr. fin, slut. Beteckningen användes ofta för att angiva att A-delens slut tillika är hela kompositionens slut i 206