FLAGEOLETT F. har studerat violin för G. Lange, sedermera som statsstipendiat för W. Davisson i Leipzig samt orkesterdirigering i Berlin. Debuten som violinist ägde rum 1921, som dirigent 1931, båda i Oslo. Förstnämnda år blev han anställd i Filharmonisk selskaps orkester. Åren 1924—46 var F. lärare i violin och ledare av orkesterskolan vid MK i Oslo. Han ledde Oslo kammarorkester 1945— 47 och har gästdirige-rat i Amsterdam, Helsingfors, Köpenhamn, Bryssel och Sverige. F. har även utg. körsånger och violinstycken. Ö. G. Fjelrad, Georg Sören, dansk orgelspelare (f. 1901 10/n), sedan 1947 dom-kyrkoorganist i Odense. F. har varit elev av Raasted, avlade organist-ex. vid MK i Köpenhamn 1918 och bedrev senare studier för Straube och Teichmüller i Leipzig. Han blev 1922 organist i Thisted och 1927 organist och kantor vid S:t Paulskyrkan i Aarhus. F. är också känd som kördirigent och pedagog. Han har konserterat i Norge, Sverige (i radio ffg. 1939) och Tyskland. Sch. Fjernt fra Danmark, vådevillbalett i 2 akter av Aug. Bournonville med musik av J. Gläser, A. F. Lincke och H. C. Lum-bye. Uppförd ffg.: Khmn 1860. Fjällnäspolska är icke någon egentlig folkdans utan en fri komposition från år 1900 av medlemmar i Philochoros. Fjärrverk förekommer stundom som ett fristående komplement till större orgelverk. Denna självständiga orgel spelas från huvudorgelns spelbord men har sin plats i en avlägset och helst högt belägen del av lokalen för att avsedd fj ärr verkan skall kunna erhållas. B. K. F-klav ->Klav. Flazdmoe, Arvid Emil, norsk violinist och dirigent (f. 1915 8/5), sedan 1947 ledare för Trondheims symfoniorkester. Elev av bl. a. H. Due och C. Flesch var F. 1938—40 andre konsertmästare i Harmonien och samtidigt ledare för Bergens strykekvartett; åren 1945—46 konsertmästare vid Nationaltheat-ret i Oslo och 1946—47 kapellmästare där. Som violinist deb. han i Oslo 1933. — G. 1940 m. pianisten Esther Due (f. 1917 10/s)- Ö.G. FlageoleTt [flajå-] (av fornfr. flajol, flöjt), fr. sons harmoniques, eng. harmo-nics, ty. Flageolett-Töne, de till klangen flöjtartade, eteriska toner som erhållas på stränginstrument genom att lätt beröra en sträng på vissa punkter, varvid egentonen kväves och vissa av strängens övertoner framträda. Genom att beröra strängen på 1/2, V3, 1/n av dess totala längd erhålles överoktaven, dennas överkvint, dubbla överoktaven etc. (->-över-toner). Ju längre strängen är (dvs. ju större instrumentet), desto större antal flageoletter kan frambringas. Medan på en violin knappast mera än upp till fjärde och femte övertonerna äro praktiskt användbara, kan man på en kon-trabas erhålla ända upp till nionde övertonen som flageolett. Dessa s. k. naturflageo-letter, vilka utföras på lösa strängar, kunna på violin och viola således endast ge upphov till signalartade melodier, motsvarande vad som kan erhållas ur de lägsta naturtonerna på ett mässingsblåsinstrument. På violoncell och kon-trabas kan man däremot ur de högre övertonerna på varje sträng frambringa en penta-tonisk, ja t. o. m. diatonisk melodi, motsvarande en trumpets clarin-register. (->Clarino.) En till sin princip flageolettartad verkan erhålles om stråkens angreppspunkt på strängen förskjutes från sitt normala läge (->Ponticello). Konstflageoletter benämnas de flageoletter som erhållas, icke ur lösa strängar utan ur på greppbrädan tagna toner. Strängen förkortas således med ett av de första fingrarna, samtidigt som det fjärde fingret frambringar den önskade övertonen. (Vanligast dubbeloktaven.) Naturflageolett betecknas med en liten ring ° ovanför tonen, konstflageolett genom att den fast gripna tonen betecknas med en vanlig not, ovanför vilken platsen för flageolettgreppet tecknas med en ofylld, rombisk not: Naturflageoletter komma även till användning på harpa. Jämförande art.: Violinspel, övertoner. I. B-n Flageole'tt [flajå—] (fr. flageolet, dim. form av fornfr. flajol, flöjt). 1. Liten sna-belflöjt med 6 grepphål och upp till 6 klaffar. Den uppfanns i slutet av 1500-talet. F., som har en mild och svag ton, är stämd i G och har omfånget a2—a4. I 1700-talets konstmusik spelade f. en betydande roll, och partituranvisningarna »Flauto piccolo» hos Bach, Händel, Gluck och Mozart (Entführung aus dem Serail) avse detta instrument. Numera har det nästan helt kommit ur bruk. Dubbel- och trippelflageoletter förekom-mo i början av 1800-talet. D. F.; Å. L-y 233 234