FOLKDANSENS VÄNNER bilder, 1937); Finlands svenska folkdiktning. 6: Folkdans. B: Dansbeskrivningar, utg. av Y. Heikel (1938); Samkväms- och gillesdanser (utg. av Svenska ungdomsringen för bygdekultur, redigerad av G. Karlson, 1941); M. Rehnberg, F. i Sverige (i Nordiska museets och Skansens bilderböcker, 10, 1943); S. Walin, Sångdansen (i Svenska folkdansens vänner till dess 50-årsju-bileum... 1943); Svenska folkdanser och sällskapsdanser (utg. av Svenska ungdomsringen för bygdekultur, redigerad av G. Karlson, 21944). Folkdansens vänner ->Svenska folkdansens vänner. Folkdanskongresser ha hållits i olika länder, under de senaste årtiondena främst i form av möten, till vilka folkdansföreningar från olika nationer samlats. Svenska ungdomsringen för bygdekultur anordnade i augusti 1939 internationell folkdansstämma i Stockholm med uppvisning av olika länders folkdanser på ett flertal offentliga platser. NI. R-g Folke-musikkskolen i Oslo ^Musikaliskt folkbildningsarbete, avd. Norge. Folkemusikskoler ->Musikaliskt folkbildningsarbete, avd. Danmark. Et Folkesagn, balett i 3 akter av Aug. Bournonville med musik av N. W. Gade och J. P. E. Hartmann. Uppförd ffg. Khmn 1854. Folkkonsertförbundet, en av Stockholms stad understödd musikinstitution, stiftad 1905 av P. E. M. Fischier och K. F. Valentin; från hösten 1941 har dess verksamhet övertagits av Förbundet ->Intim musik. F. sökte med solist- och kammarmusikkonserter till billiga priser tillgodose den stora allmänhetens krav på god musik inom de mindre formerna. Ärl. höllos omkr. 15 konserter, vid vilka kammarmusiken hade en framskjuten plats. F:s siste ledare var O. Rabenius. G. P. Folkliga koral varianter kallas de protestantiska el. lågkyrkliga kyrkovisor i Norden, vilka levat sitt eget liv inom församlingen, särskilt hos de musikbe-gåvade, och utvecklats efter primitivt musikaliska lagar vid sidan av den gällande koralbokens avfattningar. Dessa melodier avvika stundom högst väsentligt från de tryckta källor, ur vilka de en gång hämtats: mången gång har man blott med möda, stundom ej alls kunnat 271 identifiera originalvisan. Man kan i dylika fall fastslå resultatet av en folklig kompositionsverksamhet, den må nu härröra från en enstaka auktoritativ musikpersonlighet hos menigheten el. utgöra summan av en ombildningsprocess, vars olika stationer och lagar vi föga känna. Den textliga grundvalen för de nordiska koralvarianterna är så till vida olika som det pietistiska inslaget synes ha spelat en avsevärt större roll i dansk, norsk och finsk psalmsång än i Sverige — liksom i de gamla svenskbygderna i Estland — där statskyrkans officiella psalmbok utgjort grundvalen. Insamlandet av folkliga koralvarianter skedde tidigast i Finland (på 1830-talet) men organiserades först på 1890-talet (I. Krohn). I Norge började insamlingen 1848 (L. M. Lindeman), fortsattes på 1890-talet främst av C. Elling, O. T. Olsen, O. Sande, K. Halse och fullföljes alltjämt av bl. a. A. Björndal (den största tryckta saml. är C. Ellings Religiöse folketo-ner, sammanlagt 25 h., enstaka prov i Norske bygder, 1921—37, större antologier ss. L. M. Lindeman, Norske folketoner, 1877, O. Sande, Norske folketonar, 1918, och Norske tonar, 4 bd, 1904—09, Österdalsmusikken, 1944, och Folke-musikk i Gudbrandsdalen, 1948, av O. M. Sandvik). I Danmark upptecknades melodivarian-ter till Kingos Graduale av folkloristen E. Tang Kristensen (1860-talet), senare ha tillkommit uppteckningar och fonografiska upptagningar, bl. a. på Färöarna (H. Grüner-Nielsen m. fl.).. I Sverige började uppteckningsarbetet på 1880-talet (J. Enninger), men de egentliga samlingarna anlades under Nils och Olof Anderssons resor 1910—1931 och trycktes i olika band av Svenska låtar. Koralvarianter på Nuckö (utanför Estland) upptogos 1921 på fonogram av lektor Kreek i Hapsal och publicerades jämte O. Anderssons uppteckningar från Svenskbykolo-nin i verket Folkliga svenska koralmelodier från Gammalsvenskby och Estland (1945), koralvarianter på Runö inspelades 1938 av en av Radiotjänst' utsänd expedition och publicerades av C.-A. Moberg (i STM 1939). Utmärkande för denna folkliga omsjungning av de officiella melodierna äro följande faktorer: 1) Text- och melodirika koraler kunna förenklas till en formelmässigt repeterad melodi. 2) Melodiken är »gruppmelodisk» i gregoriansk mening, i det varje stavelse uppbär 2—3 toner i stället för originalmelodiernas genomförda syllabik, och denna gruppmelodiska stil beror främst på natursångarens behov av stödjande och förmedlande toner, i mindre utsträckning på inneboende drift att smycka me- 272