FÖRM Som i allt konstnärligt skapande måste den musikaliska formen vara ett uttryck för e n-h e t och mångfald inom denna enhet. Denna enhet och denna mångfald realiseras av sammanhållande resp, skiljande, artikulerande element. Som sammanhållande element verka främst klangmedium, tonart (tonalitet), taktart samt upprepningar, t. ex. fasta motivbildningar, temata o. d. Som artikulerande element tjänstgöra framför allt olika arter av grupperingar i mindre delar i överensstämmelse med en (textbetingad el. rent musikalisk) interpunktion samt av olika till-lämpningar av kontrastens princip. Upprepning och kontrast äro sålunda fundamentala principer i allt formskeende. De kunna förenas på olika sätt, antingen i en följd, efter varandra i tiden (t. ex. bågform av typen ABA el. rondoprincipen med återvändande refrängdel), el. i samtidighet (variationsprincipen). Vissa av de krafter och element, som bilda formen, ligga latenta i själva det musikaliska materialet, näml, tendensen till en regelbunden taktgruppering och periodbildning, till dissonansupplösning, avspänning, återvändande till en grundton el. kadenserande i en huvudtonart. Tonsättaren skapar spänningar och avspänningar, stegringar och kontrasteringar, men står hela tiden i ett visst, av tids- och personstil betingat, förhållande till materialets egen inneboende lagbundenhet. Beroende på vilken art av krafter, som får dominera den musikaliska gestaltningen, kan formen bli övervägande statisk (»jämvikts-form») med en regelbunden gruppering av större och mindre i sig regelbundna formelement (->Period), el. övervägande dynamisk (»stegringsform») där skeendet utvecklas efter fortspinningens princip (->Fortspin-ning). I flertalet brukliga former förenas dessa båda gestaltningsprinciper på olika sätt. Statisk och dynamisk formgivning. De statiska formernas utgångspunkt kan ur systematisk synpunkt sägas vara den symmetriska perioden på i regel åtta takter, bestående av två hälfter, för- och eftersats, vilka stå till varandra ungefär i förhållandet fråga — svar, tes — antites. Perioden är en sluten musikalisk »gestalt» och uppfattas alltså som en naturlig helhet, oavsett att den kan bli föremål för såväl utvidgning som förkortning (->Period). Genom addition av perioder uppstå enkla två- resp, tredelade dans- el. visformer (->Visform), vilka i sin tur kunna hopfogas till sammansatta dans- el. visformer (t. ex. menuetten med trio, där storformens schema är ABA och varje del i sin tur är fler-delad). Inom alla dessa typer får den harmonisk-logiska uppbyggnaden, »storkadensen», primär betydelse för formen. En annan uppbyggnadsprincip på grundval av perioden följa variationsformerna, alltifrån strofvisan med växlande texter över stående melodi över varierad strofvisa till instrumental figural- och karaktärsvariation, chaconne och passacaglia. Följden av variationer a ai a2 a3... ordnas mycket ofta så att den förenar omväxling med en successiv stegring (->-Variation). Ett friare, dynamiskt förlopp av fortspin-ningstyp kan uppträda även inom ramen av en statisk storform. Så är t. ex. fallet i de äldre ■ svitsatserna av dansmusikaliskt ursprung. De äro urspr. tvådelade men till sin harmonisklogiska struktur bågformiga: /: A :/: B (ev. At) :/ T D X T Här representerar B en fritt fortspinnande del, som efter den första reprisens dominantslut modulerar från en främmande tonart (X) tillbaka till huvudtonarten. Därvid kan den första reprisens material mot slutet delvis antydas el. helt återtagas. I det senare fallet får den statiska principen göra sig starkare gällande och den tvådelade formen övergår till att bli tredelad. Utvecklingslinjen härifrån till den klassiska sonatformen är tydlig. Det principiellt nya i den senare är uppställningen av (minst) två kontrasterande temagrupper (huvud- och sido-tema), vilka presenteras i den första, harmoniskt öppnande delen (expositionen). Mellan -delen B blir ett fritt gestaltat bearbetnings -parti, en modulerande ->genomföring, som avslutas med en återledning till den tredje och sista (av såväl dramatiska som proportionella skäl ofta förkortade) delen, repetitionen, vars avslutande funktion kan förstärkas genom en ->coda. (->Sonatform.) En annan formprincip, där upprepning och kontrast spelas ut mot varandra på ett friare men samtidigt mindre spänningsfyllt och dramatiskt sätt, är r o n d o t, som bygger på växlingen mellan en regelbundet återvändande refrängdel och mot denna kontrasterande mel-landelar. De äldsta refrängformerna i den medeltida franska lyriken (rondeau, virelais etc.) och den tidiga barockens instrumentala rondosatser äro stela följder av rondorefränger och »couplets» i regelbunden växling. Det instrumentala ron-dot efter 1700-talets mitt erhåller mellandelar, »episoder» el. mellanspel, som oftare äro fort-spinningsartade i motsats till rondotemats pe-riodik och därigenom lämpade att på olika sätt utgestalta och förstärka en känsla av förväntan före rondotemats återinträde. (Formschema A B: A C: etc.) Till skillnad från sonatformen saknar rondot i regel det för den förra fundamentalt viktiga storkadensförloppet. Utvikningar från huvudtonarten ske i episoderna, men själva rondo temat återvänder i regel i huvudtonarten, vilket understryker rondots mera kedjemässiga struktur. Dock kan rondot på olika sätt anknyta till och närma sig sonat 287 288