FRANCK blev lärare; anställdes 1828 vid Théåtre des Italiens. — LMA 1857. Tills, m. C. Hallé och D. Alard organiserade F. årliga serier av konserter i Paris. Han var intim vän till Chopin och Mendelssohn. — F. komponerade bl. a. en violoncellkonsert och de ur studiesynpunkt utmärkta 12 caprices för solovioloncell. C. G. Francis [frä'nsis], John, engelsk flöj-tist (f. 1908), ansedd som en av de främsta nu levande. Utbildad vid bl. a. Royal College of Music i London och av Moyse i Paris verkade F. först som orkestermusiker i Covent Garden-operans kapell och London Philharmonic Orchestra. Från 1936 har han dock helt ägnat sig åt solis-tiska framträdanden och kammarmusik; grundade 1945 London Harpsichord Ensemble för framförande av 1600- och 1700-talsmusik. Han är vidare initiativtagare till och medlem av Sylvan Trio (Millicent Silver, piano, J. F., flöjt, och J. Boughton, oboe) och Philharmonic Flute Trio (Millicent Silver, piano, J. F., flöjt, och G. Roth, violoncell). — G. 1932 med pianisten och cembalisten Millicent Silver (f. 1910). G.M. Francisque [fraijsfsk], Ant(h)oine, fransk lutspelare (omkr. 1570—1605), från 1598 el. 99 bosatt i Paris, där han 1600 utgav Le trésor d’Orphée, livré de tabu-lature de luth ... Detta verk utgör tills, m. J. B. Besards Thesaurus harmonicus det förnämsta minnesmärket av den äldre franska lutspelskonsten; de flesta stycken äro av F., men saml. innehåller även kända sånger och danser. — Nytr.: Le trésor d’Orphée ... utg. 1907 av H. Quittard för piano. Litt.: M. Brenet, Notes sur 1’histoire du luth en France (1899); L. de la Laurencie, Les luthis-tes Charles Bocquet, A. F. et Jean-Baptiste Besard (i RdM 1926). L S. FRANCK, CÉSAR. Den störste bland 1800-talets franska, klassiker, tonsättaren, organisten och pedagogen César Auguste Franck [frapk], f. 1822 10/i2 i Liége, d. 1890 8/n i Paris, var av belgisk-tysk börd och blev först 1873 naturaliserad fransman. Franck, som var en av de ledande krafterna inom Société Nationale de Musique, präglade jämte Saint-Saens och Lalo en epok i fransk musik, som bl. a. har förtjänsten av att ha återupplivat intresset för oprogrammatisk tonkonst i Bachs och Beet-hovens anda. Hans under livstiden föga 317 beaktade ålderdomsverk i klassicistisk -senromantisk stil ha senare visat sig tillhöra epokens märkligaste skapelser. Ett utomordentligt inflytande hade Franck som lärare: Schola Cantorum i Paris, grundad av hans elever, har sina rötter i hans undervisning. Francks liv och personlighet. Franck, som tillhörde en konstnärligt begåvad familj — flera av hans förfäder voro ansedda målare — visade från sina tidigaste år utpräglad fallenhet för musik. Redan vid 11 års ålder företog han en konsertresa som pianist genom Belgien, och fadern sökte på alla sätt inrikta honom på en karriär som pianovirtuos. Francks främsta mål var dock att bli tonsättare, och efter studier i hemorten (från 1835) tog fadern honom med till A. Reicha i Paris för att sonen skulle få bästa möjliga utbildning. Är 1837 inträdde han som elev vid MK i den franska huvudstaden, där Leborne, Zimmermann och Benoist blevo hans lärare i resp, komposition, piano och orgel. Studierna fullföljdes med stor framgång, och 1842 lämnade Franck konservatoriet för att bryta sin egen väg som skapande konstnär. Sin största insats i samtidens ögon gjorde Franck som kyrkomusiker och pedagog. Han var först organist vid Notre-Dame de Lorette, därefter 1848—58 vid S:t Jean—S:t Frangois au Marais och från 1853 kapellmästare samt från 1858 organist vid S:te Clotilde, allt i Paris, där han stannade till sin död. Efter att först ha givit privatlektioner blev han 1872 prof, i orgel vid konservatoriet. I musiklivet spelade Franck en viktig roll som en av grundarna av Société Nationale de Musique 1871 och som dess andliga överhuvud från 1886. Eljest levde och verkade han i stort sett i obemärkthet. Många av hans kompositioner framfördes visserligen offentligt men i regel så illa, att de ej blevo tillbörligt uppmärksammade. Först 1890 vann han, första och enda gången, en obestridlig publikframgång med sin stråkkvartett. Blev Franck föga beaktad som tonsättare, så nådde han däremot som orgelspelare och im-provisatör på detta instrument en internationell ryktbarhet. Vid sitt besök i Paris 1866 jämförde honom Liszt t. o. m. med J. S. Bach. Orgeln stod också i centrum av tonsättarens skapande gärning och har påtagligt influerat hans faktur. Den naive, godhjärtade men myndige Franck — av eleverna gärna kallad »pater Seraphicus» — var en sällsynt begåvad lärare. Hans orgelklass vid konservatoriet blev samtidigt ett studiecentrum för de musikstuderande, som hade komposition till huvudämne och därjämte intresserade sig för den absoluta musiken. Av hans lärjungar, till vilka bl. a. hörde dTndy, 318