DET FYNSKE MUSIKKONSERVATORIUM och T. Aagaard. Den har ivrigt verkat för spridandet av kännedomen om klassisk, inte minst nordisk, musik på hela Fyn. Dirigenter ha varit T. Aagaard till sin död 1937, därefter K. Bak. Sch. Det fynske Musikkonservatorium, gr. i Odense 1929 av violinisten Martin Ander -sen, som är dess direktör. Rekryterad av konservatoriets nuv. och forna elever verkar Det fynske Kammeror-k e s t e r från 1930 under M. Andersens ledning för populariserandet av god orkestermusik. Sch. Fyramannadans, en folkdans i 3/4-takt, närmast att räkna som en slängpolska med dubbla par, varigenom rotationshastigheten ökades. F. dansades vid 1800-talets slut såväl med- som motsols. M. R-g Fyrklang ->Septimackord. Fü'rstenau, Moritz, tysk musikskriftställare (1824—89), utgav flera betydande historiska verk, grundade på ingående arkivstudier. Även framstående flöjtspelare var F. lärare vid MK i Dresden från 1858 och medlem av hovkapellet. Skrifter: Beiträge zur Geschichte der könig-lich Sächsischen musikalischen Kapelle (1849), Zur Geschichte der Musik und des Theaters am Hofe zu Dresden (2 bd, 1861—62), Joseph Tichatscheck (1868), Verzeichnis öffentlicher Bibliotheken Deutschlands, in denen Musik-werke aufbewahrt werden (utg. av R. Eitner i MM 1870), Die musikalischen Beschäftigungen der Prinzessin Amalie, Herzogin zu Sachsen (1874), Churfürstlich Sächsische Cantoreiord-nung von 1555 (i MM 1877) m. fl. Fadern, Anton Bernhard F. (1792—1852), och farfadern, C a spar F. (1772—1819), voro även utmärkta solister på flöjt. Å. V. Fürstner, Adolph, tysk musikförläggare (1833—1908), grundade 1868 i Berlin det välrenommerade musikförlag, som bar hans namn och 1872 med sig införlivade firman Meser i Dresden. F. utgav bl. a. verk av R. Strauss och Pfitzner. Förlaget blev förstört under andra världskriget. H- M-g Fyrtur, en nordisk folkdans i 2/4-takt. Två par uppställda i fyrkant mot varandra dansa ringdans, figurera och växla platser i uppställning. Dansen, som har prägeln av en miniatyrkadrilj, är nära besläktad med sextur, där deltagarna i stället äro sex. Vanligast i Skåne och Danmark. M. R-g Fysharmo'nika ->Eolin, Harmonium. Fysharmo'nika. En rörstämma i orgeln, som såväl i fråga om namn som konstruk tion — genomslående tunga utan ljudbägare — avser en imitation av instrumentet med samma namn. fz, ffz, förk. för ->sforzando, sforzato. Fågelhandlaren, ty. Der Vogelhändler, operett i 3 akter. Musik av K. Zeller till text av M. West och L. Held. Uppförd ffg.: Wien 1891; Sthlm 1893; Khmn 1897; Gbg 1936; Malmö 1949. — Huvudroller: Adam (tenor), Christel (sopran), Sta-nislaus (tenor), kurfurstinnan Marie (sopran). Fågelhandlaren, fr. Le marchand d’oi-seaux, balett. Musik av Germaine Tailleferre till scenario av Hélène Perdriat. Koreografi av J. Börlin. Uppförd ffg.: Paris 1922 av Svenska baletten; Sthlm 1923. Fågelsång har varit föremål för naturvetenskapliga undersökningar trol. sedan mitten av 1600-talet. Säkert är att många förbindelselänkar finnas mellan fågelsång och musik. Den uppfattning, som bl. a. de gamla romarna hyste, att den senare direkt skulle ha framvuxit ur den förra, är numera övergiven. Primitiva folk ha dock i sin musik i magiskt syfte ibland efterbildat’ fågelläten, medan i konstmusik bl. a. dels märkes en tendens att mer allmänt angiva en stämning, t. ex. i Liszts St. Francois d’Assise prédicant aux oiseaux, dels att programmatiskt upptaga fågelsången oförändrad, omgestaltad el. bearbetad. Som exempel på sistnämnda tillvägagångssätt äger den s. k. Sommarkanon från ca 1300 stort intresse, då måhända fågelsång där användes ffg., som gökrop. Rent instrumentalt möta vi fågelsången hos Kerll, Poglietti, i klavermusik av F. Couperin, Schumann, Grieg o. a. Berömd är »tersetten» mellan göken, vakteln och näktergalen i slutet av andra satsen i Beethovens Pastoralsymfoni. Bland senare tonsättare, som använt inslag av fågelsång, kunna nämnas Bruckner och Saint-Saens, inom operalitteraturen Weber, Wagner (i Sieg fried och annorstädes) m. fl. — I de germanska länderna vittna en del ortsnamn om det speciella intresse som ägnats fågelsången. Litt.: B. Hoffmann, Kunst und Vogelgesang ... (1908); E. M. von Hornbostel, Musikpsycho-logische Bemerkungen über Vogelsang (i ZIMG 1910/11); H. Franke, Vogelruf und Vogelsang (1933); W. Rüppel, Physiologie und Akustik der Vogelstimme (diss. 1933); A. L. Turnbull, Bird music (1943); Y. Flyckt, Fågelsång... (i Musikvärlden 1947); F. Scheminsky, Über die »Musik» der Tiere (i ÖM 1948). F. H. T.; Å. B. 419 420