G ALLO DIER tydelsen av en under, förmodligen starka, österländska inflytelser utdanad liturgiskmusikalisk tradition, som genom politiska maktbud måste vika för den romerskgregorianska. Den gallikanska sången var på intet sätt någon enhetlig liturgisk tradition. På en med övriga liturgiska »dialekter» gemensam urkris-ten grundval hade i Gallien utbildats särfor-mer, i den sydligaste delen under inflytande från Spanien och med Narbonne och Toulouse som ledande kyrkor, i det centrala området i öster med den helige Martins grav i Tours som utgångspunkt, i den v. delen från Arles i söder, över Vienne, Lyon och Autun intill nuv. Belgien och i nuv. franska Schweiz med den berömda kyrkan Saint-Maurice i Valais (det tidigare Agaune) som centrum. Ett nät av kloster, till karaktär och antal olika inom dessa skilda delar, förmedlade i sin tur en brokig blandning av gregorianska, gelasianska, keltiskirländska och väl även ambrosianska strömningar. Måhända har denna oenhetlighet bidragit till, att den gallikanska sången relativt snabbt undertrycktes av de karolingiska härskare (Pipin den lille och Karl den store), vilka ss. påvens bundsförvanter mot langobarderna stödde den romerska liturgitypen och överhuvud eftersträvade centralisation även inom kyrkan. Detta hindrar ej, att den gallikanska sången uppvisar vissa karakteristiska drag. Den romerska mässans Introitus motsvaras av en An-tiphona ad praelegendum och dess Alleluia av Laudes (bägge i överensstämmelse med moz-arabisk sång). Offertoriet benämndes Sonus (som även kunde vara namnet på det mozara-biska Sacrificium) och Communio Trecanwm (förmodligen motsvarande den mozarabiska an-tiphona ad accedentes, dvs. ps. Gustate et videte jämte Gloria patri). I likhet med moz-arabisk och ambrosiansk liturgi hade den gallikanska mässan jämväl en särskild brödbryt-ningsantifon (det ambrosianska Confractorium). Ålderdomliga uppförandepraktiska drag synas ha funnits i form av acklamationer med handklappning och rituell dans; man kan spå^a en viss förkärlek för gosskörer i psalmodin och ett fasthållande vid responsorial psalmodi. Det galliska psalteriet (Bibliothèque Nationale, lat. 11947, från 500-talet) synes stå det spanska nära och saknar anmärkningsvärt nog helt termen antiphona. Den galliska sångmelodiken torde ha varit enklare än den gregorianska, mindre utsmyckad med prydnadsnoter och egenartade sångmaner. Biskop Hilarius från Poitiers (d. 366) skall förgäves ha bemödat sig om att lära gal-lerna sina hymner. Enl. Walafrid Strabo (d. 849) kunde man tydligt skilja gallikanska sånger från romerska, både textligt och musikaliskt. Huruvida den av Gastoué påpekade 473 Amri Galli-Campi. Célestine Galli-Marié. förkärleken för »dur»-artade melodiinitialer (t. ex. c-e g a-c1) även i dorisk kyrkoton är något för den gallikanska sången typiskt kan f. n. ej avgöras. Kanske sammanhänger den med de s. k. germanska koralvarianterna. En av de viktigaste källorna för kännedomen om gallikansk sång är gradualet för katedralen i Albi från 1000-talet (Bibliothèque Nationale, lat. 776), som visar vittgående överensstämmelser med det av Paléographie musicale, bd 13, utg. Graduale från Saint-Yrieix (Bibliothèque Nationale, lat. 903), smärre melodiprov i Va-riae preces (utg. av benediktinerna i Solesmes, E1901), Processionale monasticum, Gastoués ne-dannämnda arbeten osv. Litt.: L. Duchesne, Origines du culte chré-tien (51920); A. Gastoué, Histoire du chant liturgique å Paris. 1. Des origines å la fin des temps carolingiens (1904); dens., Le chant galli-can (i Revue du chant grégorien 1937—39); WaEgM 1. C.-A. M. Gallf-Marié', Marie Célestine Lau-rence, f. M a r i é de IT s 1 e, fransk operasångerska, mezzosopran (1840—1905), knuten till Opéra-Comique i Paris 1862 —78 och 1883—85, varunder hon bl. a. kreerade titelr. i såväl Mignon (1868) som Carmen (1875). G. sjöng några år på franska scener och i Lissabon samt kom 1862 över Rouen till Opéra-Comique och uppbar där främst den lättare repertoaren; gästspelade även i Italien, Belgien och England. G. P. Gallodier [-die'], Louis, svensk balettmästare och dansör av fransk börd (1733—1803). Av Gustaf III utnämnd till ledare för den svenska operabaletten och i praktiken dess egentlige organisatör intager Gallodier i vår teaterhistoria en märkesplats ss. banbrytare för den akademiska danskonsten. Utbildad i Parisoperans balettskola knöts Gallodier 1758 som dansör till konung Adolf Fredriks franska teatertrupp i Stockholm och blev här av konnässörerna livligt uppmärk- 474