GIGUE litan medgav likväl omfattande gästspel över hela världen, och härunder besökte han Skandinavien 1925, 33 (sistnämnda år dock ej Stockholm) och 49. Ännu en gång, 1938—39, var han knuten till den berömda New Yorkoperan. Under hela sin sångarbana har han hållit kontakten med La Scala och Milano, vid vars MK han undervisat avancerade elever i sång. Gigli inspelade från 1930-talets mitt ett antal filmer för tysk-italienska bolag, av vilka Ver-giss mein nicht (Förgät mig ej, 1935), Ave Maria (1936), Du bist mein Glück (Du är mitt allt, s. å.), Die Stimme des Herzens (De möttes i Nizza, 1937) och Verdi (1940) visats i Sverige. Giglis rollista är stor och upptager över 60 partier, därav flera som han kreerat, t. ex. Flammen i Mascagnis Lodoletta och Ruggero i Puccinis La rondine. Av övriga roller må nämnas: Gennaro i Lucrezia Borgia, Edgar i Lucia di Lammermoor, Manrico i Trubaduren, Radames i Aida, Turiddo i Cavalleria rusticana, Canio i Pajazzo, des Grieux i Manon Lescaut, Loris Ipanov i Fedora, Cavaradossi i Tosca, Avito i L’amore dei tre re, Vasco da Gama i Afrikanskan, Romeo i Romeo och Julia, des Grieux i Manon och titelr. i Lohengrin. Litt.: R. Rosner, B. G. (1933); F. de Rensis, B. G. (1936); A. Lancellotti, Le voci d’oro (21942). Hans dotter, Rina Gigli, har framträtt som operasångerska bl. a. på La Scala, där hon sjungit den lyriska sopranrepertoaren, ofta mot fadern, i roller som Micaela i Carmen, titelr. i Manon, Violetta i La traviata, Nedda i Pajazzo, Mimi i Bohème samt titelr. i Madame Butterfly. G. P. Gigo'gne, Jean, ->Ciconia. Gigout [3igo:'], Eugène, fransk orgelspelare och tonsättare (1844—1925), från 1911 lärare i orgel och improvisation vid MK i Paris. G. studerade för Saint-Saens och vid École Niedermeyer i Paris, där han var lärare 1863— 85 och 1900—05; företog konsertresor i England och på kontinenten och vann rykte speciellt för sin improvisationskonst. År 1885 grundade han med statligt understöd en orgelskola i Paris, där bl. a. Boellmann, Fauré och Roussel utbildats. Som tonsättare följde han en klassiskt sträng linje. Verk: Cent pièces brèves, Album grégorien (3 bd) o. a. orgelverk, Meditation för violin och ork., körer, sånger och pianostycken m. m. Gigue [3ig; sv. uttal jigg], fr., urspr. populärt ord för lår, »skank». 1. Sällskapsdans i snabbt tempo, vilken togs i bruk av tongivande kretsar mot slutet av 1500-talet och som i Ludvig XIV:s Frankrike även introducerades i balettkonsten. Att döma av Le Feuillets beskrivning från 1669 dansades den parvis (gigue ä deux). Sitt egentliga ursprung har gigue i skottarnas ->~jig, som i modifierad form upptogs av de engelska hovkretsarna under drottning Elisabeths regering (1558—1603). Enl. en tidigare, tydligen felaktig, teori skulle den vara härledd ur italienarnas giga, en ännu i dag praktiserad folklig pardans, som dock är av annan typ än jigen. K. R-n 2. Svitsats i rörlig 6/8 (12/8 el. e/4)-takt, vanlig framför allt under perioden 1650— 1750, då den småningom vann fast position som den sista av svitens fyra huvudsatser, allemande — courante — sara-bande — gigue. Under senare delen av 1600-talet placerades giguen ännu ofta före sarabanden; typisk för utvecklingen är den omplacering som 1693 företogs i det postuma trycket av Frobergers sviter, varvid giguen sattes som sista sats. Hos J. S. Bach är det senare regel. Gigue är i likhet med allemande en av de svitsatser, där danstypen starkast blivit föremål för stilisering i riktning mot ett polyfont behandlat, ofta fu-gerat, instrumentalstycke (Notex. b.) Ofta ske temaimitationerna i ömvändningen (->Om-vändning), och särskilt vanlig är temaomvänd-ning vid andra reprisens början. Notex. a. Ur J. S. Bachs partita nr 1, B-dur. Vid sidan av den främst i Frankrike utformade gigue-typ som här beskrivits återfinnes samtidigt den italienska typen giga, som är virtuost rörlig och saknar den polyfona stäm- Notex. b. Ur J. S. Bachs engelska klaversvit g-moll. 562 561