GLORIA IN EXCELSIS omarb. 1856); 2 stråkkvartetter: D-dur och F-dur (1830), menuett för stråkkvartett, pianosextett Ess-dur (1833—34), Trio pathétique för klarinett, fagott och piano (1826—27); Tarantella o. a. körverk; en solokantat (1826), »Bön», »Midnattsappellen» för en röst med orkester; omkr. 85 solosånger samt duetter m. m.; omkr. 40 pianokompositioner ss. variationer, fugor, danser etc. — En tematisk katalog över Glin-kas vokalverk utgavs av K. Albrecht 1891; en katalog över ms., brev och porträtt i Kejserliga bibi, i Petersburg utgav N. Findeisen 1898. Litt.: »M. I. Glinkas memoarer, kompletterade genom hans brev och hans systers hågkomster» (ry.; 1887); S. Basunow, M. I. G. (1891); N. Findeisen, M. I. G. (ry.; 1898); M. D. Calvocoressi, G. Biographie critique (1911); M. Montagu-Nathan, G. (1916); dens., G. revalued (i MT 1917); O. von Riesemann, Monographien zur russischen Musik (1922); K. A. Kusnetzow, »G. och hans samtida» (ry.; 1926); G. Abraham, G. and his achievement (i ML 1928); H. R. Inch, A bibliography of G. (1935); G. Abraham, The foundation-stone of Russian music (i ML 1937); D. Brook, Six great Russian composers (1946); A. Altajev, G. (ry.; 1947); B. Asafjev, G. (ry.; 1947). — Glinkas samlade brev utgåvos av N. Findeisen 1908. M. S. Glinski, Matteus z, polsk tonsättare, dirigent och musikskriftställare (f. 1892 e/4), från 1939 verksam i Rom. G. har studerat vid MK i Warszawa och Petersburg (Tjerepnin och Glazunov) och musikhistoria vid univ. i Leipzig under Riemann; i de två förstnämnda städerna verksam som dirigent. Han var red. för Muzyka polska och har utg. Aspirilio Pacelli... (1941) o. a. skrifter; tidskr.-art. m. m. Som tonsättare har G. skrivit scenisk och symfonisk musik, pianostycken och sånger m. m. Å. B. Glissade [glisa'dd], fr. (av glisser, glida), inom danskonsten beteckningen för ett glidande steg; i klassisk balett, där det har flera variationer, vanl. brukat som förberedelse till språng. K.R-n Glissa'ndo, it., glidande, förk. g 1 i s s., kallas utförandet av snabba skalrörelser på olika instrument. Det eg. glissandot bör således icke förväxlas med ->p o r-t a m e n t o, som innebär en kontinuerlig glidning från en tonhöjd till en annan. På violin utföres det eg. glissandot med ett och samma finger, varvid artikulationen av skaltonerna ernås genom snabba, vibratoartade underarmsrörelser. Termen glissando användes emellertid betr, stråkinstrument såväl, i dagligt tal som stundom i notbilden också med samma innebörd som portamento, alltså för en hörbar lägeväxling (ofta en okonstnärlig effekt). (-^-Läge.) 593 Glissando är på harpa en mycket vanlig effekt. Glissandoskalan blir där givetvis beroende av instrumentets tillfälliga omstämning. På piano utföres glissando antingen över de vita el. över de svarta tangenterna genom att man drager över tangentraden med långfingrets el. tummens nagel. I enstaka fall förekommer i klaverlitt. dubbelgreppsglissando. Glissando noteras vanl. med en rät linje mellan glissandots gränsnoter samt ordet »glissando». De glidande effekter, som äro möjliga på vissa biåsinstrument, framför allt dragbasun (->Basun), men även klarinett (jfr t. ex. början av Gershwin, Rhapsodie in blue), äro att hänföra till portamento. I. B-n Glo'msaas [-ås], Knut Markus Han-sen, norsk militärmusiker (1863—1935), huvudsakligen verksam i Trondheim bl. a. som ledare och instruktör för en rad sångföreningar. G. studerade för bl. a. A. Paulsen och i Berlin 1898. Efter anställning i Oslo 1880—87 var han musikinstruktör vid 5. divisionen i Trondheim 1887—1928. G. har skrivit musik till baletten Sneflokkene samt militär- och dansmusik. H. K. GIo'ria in exce'lsis, lat., den andra av det romerska mässordinariets fem sånger, även kallad hymnus angelicus, änglahymnen, el. doxologia maior, den stora lovprisningen, i motsats till doxologia minor el. Gloria Patri. Texten utgöres av Luk. 2:14, Gloria in ex-celsis Deo et in terra pax hominibus bonae voluntatis (Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor, till vilka han har behag), i en form, som något avviker från den i VV. Med Gloria in excelsis har lovsången Laudamus (Vi prise Dig) alltid varit förbunden till ett liturgiskt moment i romersk tradition. Urspr. sjöngs den endast i biskopsmössor, men då en vanlig präst var celebrant, utelämnades den utom vid påsken. Under 1000-talet blev det dock sed, att även vanliga präster sjöngo Gloria in excelsis. Detta uteslöts i mässor av bot- och sorgekaraktär. Alltjämt utelämnas den i romersk liturgi vid sådana mässor samt under fastetiderna (påskfastan och advent). Gloria in excelsis intoneras av celebranten, som endast sjunger begynnelseorden Gloria in excelsis Deo, varpå kören fortsätter vid orden et in terra pax och på antifonalt sångsätt fullföljer partiet med Laudamus. De äldsta gloriamelodierna voro synnerligen enkelt byggda och karakteriseras av P. Wagner som en syllabisk recitation. Närmast kan gloriamelodin i dess vanliga gestalt betecknas som en rikare utvecklad psalmodi av syllabisk och gruppmelodisk typ i släkt med melodin till Te Deum. Olaus Petri behöll Gloria in excelsis i Sven- 594