GOMOLKA Gong och gongspel på Java. sionsmusiken i Bergen till 1920, därefter i Oslo; även armémusikinspektör. G. studerade violoncell för Hennum och harmonilära för Holter samt vid MH i Berlin. Han tjänstgjorde som militärmusiker 1884—91, var violoncellist i Christiania Theaters orkester 1892 —98 samt musikinstruktör i Hamar 1898—1911. Dessutom ordf, i Bergens musikklaererforening, dirigent för manskörföreningen Freya där. Verk: Symfoni a-moll (1908), Asgaardsreien (J. S. Welhaven; 1909) för kör och ork., sånger för manskör ss. Norge (M. B. Landstad; 1898), Adagio (O. Sinding; 1900), Thord Foleson (P. Siv-le; 1909), Syttendemaisang (O. Ansteinson; s. å.) samt marscher för militärorkester el. piano. H. K. GomoTka, Nicolai (Nicolas, M i-kolaja), polsk tonsättare (trol. 1530-talet—1609), musiker vid polska hovet. G. intar »en rangplats bland äldre polska kyrkomusiker» och företräder övergångs-stilen mellan Palestrina och den homo-font-klangliga modernismen omkr. 1600. Han utgav 1580 Melodie na psalterz..., i nytr. publicerad av J. W. Reiss. Litt.: J. W. Reiss, Melodye psalmove M. Go-molki 1580 (1912); Z. Jachimechi, »översikt över den polska musikens historia» (po., 1920; 21929). Gondolie'ra, it., gondolsång. Vanl. brukas dock termen barcarole el. ->barkarol. Gone'lla, Na t, engelsk jazzmusiker (f. 1908 7/3), trumpetare och vokalist, grundade 1934 Nat G o n e 11 a’s Georgia n s, en liten ensemble, med vilken han turnerat bland Londons och engelska landsortens music-halls. G. började göra sig bemärkt vid 1920-talets slut som medlem av Bob Dryden’s Rivoli Band och spelade sedan hos bl. a. Lew Stone, där han var en av de mest prominenta förmågorna. Han har medverkat i grammofoninspelningar och besökte 1938 Sverige. H. M-g Gong, även t a m - t a m (båda orden ljudhärmande), populär benämning gonggong, påslagsidiofon i form av en mer el. mindre välvd slagplatta av hamrad el. gjuten metall (oftast brons) och försedd med inåtböjd rand. Vid begagnandet hålles gongen fritt svävande, antingen i ena handen el. också upphängd i en ställning, och försättes i svängning genom slag av den andra handen resp, en trästock med mjukt huvud. Sväng-ningsbuken ligger i mitten, och gongen påslås således här. Karakteristiska för instrumentet äro långa ef ter ljudande klanger, beroende av gongens diameter. Gongens ursprung är ännu höljt i dunkel. De första historiska beläggen för instrumentets förekomst stå i samband med dess an- 627 628