GOUNOD Charles Gounod. hade då redan börjat komponera Faust, som vid premiären 1859 förde hans namn på alla musikintresserades läppar och mycket snart gjorde honom ryktbar även utanför Frankrike. Triumferna upprepades i det närmaste, då Romeo och Julia, tillägnad Karl XV av Sverige, 1867 gick över scenen. Gounods övriga sceniska produktion växlar i konstnärligt värde och rönte även ett ojämnt mottagande hos publiken. Längst har Mireille (1864) hållit sig kvar på repertoaren, och till hans mera spelade operor hör även Philémon et Baucis (1860), medan däremot La colombe (1860), La reine de Saba (1862), Cinq-Mars (1877), Polyeucte (1878) och Le tribut de Zamora (1881) endast uppväckte ett tämligen snart övergående intresse. I sina bästa verk framstår Gounod som en av de mest representativa kompositörerna av fransk opera från senare hälften av 1800-t., men han är tillika i sin musik påverkad av utomfranska musikaliska strömningar. Intryck från den tidiga re tyska romantiken (Weber, Spohr, Mendelssohn) smälta sålunda samman med karakteristiska drag i äldre fransk musik. Liksom Meyerbeei’ ställer han gärna grella kontraster oförmedlat mot varandra. Å andra sidan strävar han i huvudsak mot den romantiska idyllen och lyckas nästan alltid bäst i det intima stämnings-måleriet. Artisteriet, den fulländade formbehandlingen och de små känslovalörernas fin-slipning i sångsats och orkester ha blivit stilbestämmande i hans musik. Han griper sällan emotionellt djupare, men melodi-ken, om än icke alltid utpräglat originell i uppfinningen, upp-bäres av äkta känsla och karakteriserar ofta träffande veka lynnesskiftningar. Parallellt med sin verksamhet för operan utvecklade Gounod även en betydande aktivitet som kompositör av profana och andliga körverk och blev i denna egenskap högt uppburen icke minst i England, där han vistades åren 1870—75. Han var 1852—60 dirigent för manskörsammanslutningen Orphéon i Paris och blev 1866 medlem av Institut de France. — LM A 1865. Verk: Operorna Sapho (1851), La nonne sang-lante*(1854), Le medicin malgré lui (1858; Sthlm 1863), Faust (1859; Sthlm 1862), Philémon et Baucis (1860; omarb. 1876; Sthlm 1879), La colombe (Baden-Baden 1860; Sylvia, Sthlm 1868), La reine de Saba (1862), Mireille (1864), Roméo et Juliette (1867; Romeo och Julia, Sthlm 1868), Cinq Mars (1877; omarb., Lyon s. å.), Polyeucte (1878), Le tribut de Zamora (1881). Samtliga dessa operor (utom La colombe) hade sin premiär i Paris. Musik till skådespelen Ulysse (1852), Les deux reines (1872) och Jeanne d’Arc (1873). — Oratorierna Tobie (omkr. 1866), Gal-lia (1871), Jésus sur le lac de Tibériade (1878), La rédemption (1882), Angeli custodes (1882), Christus factus est (s. å.), Mors et vita (1885), mässor, motetter o. a. andliga körverk; sånger. — Två symfonier m. m. — Skrifter: Mémoires d’un artiste (1869; eng. uppl. 1895), Autobiogra-phie et artides sur la routine en matière d’art (1875; eng. uppl. 1896), Le Don Juan de Mozart (1890; ty. uppl. 1891, eng. 1895). Litt.: Huvudverk: J. G. Prod’homme & A. 643 644