GRAMMOFONMUSIK Inspelningen av grammofonskivor har fått en mycket stor kommersiell betydelse och ekonomiskt spelat stor roll för artister och tonsättare. Den artist, som haft största inkomsten på sina grammofonskivor, torde ha varit Caruso. Under loppet av 20 år inbragte hans skivor honom över 10 milj, kronor. Vid inspelningar har ofta särskild hänsyn tagits till grammofonens tekniska möjligheter. Så t. ex. ersatte man i alla inspelningar med mekanisk teknik kontrabasen med bastubor, vanliga violiner med s. k. strohvioliner. De använda pianona skulle vara mycket korta och torra i klangen, sångaren fick vid fortepartier ta ett steg tillbaka ifrån tratten, i vilken han sjöng osv. Ambitiösa försök att ta upp stora orkestrar gjordes tidigt men voro på grund av teknikens brister dömda att helt misslyckas. Diskografika. Som diskografika (av grek. di'skos, kastskiva, och gra'fein, skriva) betecknar man litteratur, behandlande grammofonskivor (ev. även fonografrullar) ur annan synpunkt än den tekniska. Vid upprättandet av diskografier begagnas särsk. grammofonbolagens kataloger samt spe-cialtidskr. ss. The Gramophone (London 1923 ff.), The American Music Lover (New York 1935 ff.), Disques (Paris 1946), Musikrevy (1946 ff.) o. a. Diskografiska arbeten behandlande äldre vokala upptagningar äro bl. a.: P. G. Hurst, Col-lectors’ Who’s who, i 2. uppl. kallad Recorded memories (1934), J. M. Moses, The record col-lector’s guide (1936), R. Bauer, Historical re-cords (1898-1908/09) (21947), F. W. Gaisberg, Music on record (1947), och K. Hegermann-Lin-dencrone, Grammofonbogen (21945), Pladesam-lerens Bog (1942) samt Grammofonens Ever-greens (1943). För Sveriges vidkommande föreligga (1944) tvenne privat utg. verk, C. L. Bruun & P. H. Törngren, Svenska röster, samt P. H. Törngren, Svensk musik. Allmänna moderna diskografier äro The Gramophone Shop encyclopedia of recorded music (:!1948) och D. Hall, The record book. Intemat. ed. (1948). Speciella diskogr., upptagande en kompositörs verk i varje vol., planeras av den fr. tidskr. Disques. Början har gjorts med L’oeuvre de Frédéric Chopin (1949), och som nästa del avser man att 1950 utge en diskogr. över J. S. Bachs verk. Bland fört, över jazzmusik må nämnas C. Delaunay, Hot discography (1936; 31943), och H. R. Schleman, Rhythm on record (1936). Analogt med ordet diskografika ha bildats diskofil (av grek, di'skos, kastskiva, och fi'los, vän) med betydelse grammofonskivsam-lare samt diskotek (av grek, di'skos, kast 661 skiva, och the'ke, förvaringsrum) = samling av grammofonskivor. Jämförande art.: Bandupptagning, Fonograf, L j udupp tagning. Litt.: H. Seymour, The reproduction of sound (1919); P. Wilson & G. W. Webb, Modern gramophones and electrical reproducers (1929); H. C. Bryson, The gramophone record (1935); L. Hughbanks, Talking wax (1945). G.W. Grammofonmusik, gemensam beteckning för all tonkonst, som upptagits på grammofonskivor. Från att urspr. på grund av tekniska förutsättningar främst ha odlat vokalmusiken, omfattar den moderna grammofonrepertoaren tonkonst inom alla musikens områden, såväl den gängse konsertrepertoaren som skivor, publicerade för studie- el. arkivändamål, ss. musikhistoriska rekonstruktioner och etnografisk musik. Som led i musikbildningens tjänst har grammofonen i våra dagar fått en betydelse, som knappast kan överskattas. Tekniska förutsättningar. Ljudupptagningar i form av grammofonskivor innebära alltid i viss mån en förvanskning av det upptagna ljudet. Hela frekvensområdet kan f. n. varken upptagas el. återgivas, och såväl i bas som diskant fattas behövliga frekvenser. Även variationer i styrkegrad hos det inspelade ljudet förändras av grammofonen. Det svagaste pppp får inte i styrka understiga det brus, som skiva och återgivningsapparat nästan alltid prestera, och det starkaste ffff måste begränsas till vad grammofonen p. g. a. sin konstruktion kan medgiva: det ringa avståndet mellan spåren på skivan tillåter inte mer än en begränsad styrkegrad. En symfoniorkesters svagaste nyans motsvarar 10 db (decibel): grammofonen kan inte gå under 20 db. Orkesterns ffff motsvarar 95 db — grammofonskivan kan inte ta upp mer än omkr. 65 db (se diagrammet). Man har försökt att avhjälpa denna tekniska brist genom s. k. kontrastförstärkning i den återgivande förstärkaren, vilken nedbringar styrkan hos det återgivna pppp och ökar den vid ffff, men detta blir rent mekaniskt och motsvarar icke dirigentens dynamiska variationer. Härtill kommer, att grammofonens återgivning alltid är o-stereofonisk, eftersom återgivningen som regel kommer ur en högtalare. Rymdverkan kan endast åstadkommas genom sådana medel som exempelvis eko i konsertsal. Den vanligaste utformningen av grammofonskivor medför dessutom en uppdelning av större tonverk i korta avsnitt om 3 till 5 minuter, vilket stundom visat sig mindre gynnsamt. 662