GRAUPNER G. studerade vid MK i Milano, debuterade 1789 i Parma och framträdde därefter på Italiens ledande operascener. Sina främsta triumfer vann hon i operor av Cimarosa (Gli Orazi e i Curiazi) och Guglielmi. Ären 1804—06 hänförde hon även Londons operapublik; sina senare år som sångerska delade hon mellan Italien och Paris. — G. utbildade även flera framstående sångerskor, bland dem Giuditta Pasta. Litt.: A. Pougin, Une cantatrice, »amie» de Napoléon: G. G. (1920); A. Gavoty, La G. (1947). . G. P. Graubins [gra°'binj], Jekabs, lettisk tonsättare (f. 1886 18/4), känd genom sina vokalkompositioner, innefattande ett stort antal folkvisebearb. för blandad kör a cap. G. stud, för Vitols vid MK i Riga, där han 1929 blev lärare i musikteori; även verksam som musikkritiker. I sina folkvisebearb. sammanflätar han gärna kontrapunktiskt skilda melodier. Verk: Över 40 körsånger, omkr. 80 folkvisebearb. för kör, solosånger (6 h.), var. för 2 violiner och altviolin, pianosonat m. m. T. R. Graumann, Dorothea von, ->Ert-mann. Graumann, Mathilde, ->Marchesi. Graun [gra°n], Carl Heinrich, tysk tonsättare (1703 el. 04—59; enl. annan uppgift f. 1701), en av de främsta operakompositörerna i n. Tyskland på 1700-t. Mest berömt är dock ett oratorium, Der T od Jesu (1755), uppfört mångenstädes, även i Sverige, långt in på 1800-talet. Stilistiskt tillhör Graun övergångstiden mellan barock och wienklassicism. Särskilt hans långsamma instrumentalsatser, liksom musiken till nyssnämnda oratorium, präglas av den nya tidens känslosamhet. Hans dramatiska verk ansluta sig i stilen till den it. barockoperan. Efter studier i komposition för bl. a. J. C. Schmidt i Dresden, där han som skolpojke även medverkade i operakören, anställdes han 1725 som tenorsångare vid hovet i Braunschweig och avancerade följande år till biträdande kapellmästare. Från 1735 i tjänst hos Fredrik II av Preussen — då ännu kronprins — följde han denne efter tronbestigningen till Berlin, där han till sin död verkade som kompositör och konstnärlig ledare av Fredriks nya opera. Han omfattades av kungens synnerliga välvilja och åtnjöt hos publiken det största anseende. — I Sverige uppfördes under Lovisa Ulrikas tid som kronprinsessa från 1755 i konsertform Grauns Rodelinda, Catone in Utica och Montezuma; sistnämnda verk är f. ö. märkligt så till vida, att Graun på initiativ av Fredrik II, som själv skrivit texten, mestadels i formen frångått dacapoarian till förmån för cavatinans form. Stilistiskt förblir Graun likväl alltjämt sitt äldre skrivsätt trogen. Carl Heinrich Graun. Verk: Operorna Rodelinda, regina de’ longo-bardi (1741), Cleopatra e Cesare (1742), Arta-serse (1743), Catone in Utica (1744), Demo-foonte, rè di Tracia (1746), Armida (1751), Montezuma (1755; samtliga i Berlin) m. fl.; pas-sionsoratoriet Der Tod Jesu (1755; Jesu död, Sthlm 1782), Te Deum (1756), motetter, kantater o. a. kyrkomusik; konserter för flöjt, violin, gamba m. m. — Nytr. av Montezuma i DDT 15. Grauns bror, Johann Gottlieb Graun, violinist och tonsättare (1702 el. 03—71), stud, violin för bl. a. Tartini och blev konsertm. i Merseburg 1726; anställd 1732 som kammarmusiker hos kronprinsen av Preussen, blev han, sedan denne som Fredrik II bestigit tronen, konsertmästare vid operaorkestern i Berlin (1741). Verk: Omkr. 10O uvertyrer och sinfonior, violinkonserter, kammarmusik samt oratoriet La passione di Gesü Cristo. Litt.: C. C. Rolle, Ehren-Gedächtniss C. H. G. (i förf:s Neue Wahrnehmungen zur Aufnahme und weitern Ausbreitung der Musik, 1784); A. Mayer-Reinach, C. H. G. als Opernkomponist (i SIMG 1899/1900); förord av dens. i DDT 15; C. Mennicke, Hasse und die Brüder G. als Symphoniker ... (1906; med verkfört.); B. Kitzig, Briefe C. H. G:s (i ZMW 1926/27). E. S-m; S. W. Graupner [gra0'-], Christoph, tysk tonsättare (1683—1760), en av J. S. Bachs mest betydande samtida, verksam 1709— 673 22. Musik. II 674