GREKLAND andra den religiösa korlyriken och den tredje kärleks-, dryckes- och klagovisorna samt främst den yngre dityramben. Kitharan blev enl. samma betraktelsesätt den apollinska måttfullhetens och den doriska stränghetens symbol, varemot den mindreasiatiska aulos lika eftertryckligt symboliserade det frygiska etos, dvs. sin inneboende förmåga att uppamma åhörarnas vilda lidelser. Jämförande art.: Sfärernas harmoni. Notdokument. Fört, över bevarade dokument återfinnes i G. Reese, Music in the Middle Ages (1940), och C. Sachs, The rise of music in the ancient world east and west (1943), m. fl. — Transkriptioner av samtl. dokument i T. Reinach, La musique grecque (1926); i HAM av den första »delfiska hymnen» (omkr. 138 f. Kr.) och Mesomedes’ av Kreta »Hymn till solen» (omkr. 130 e. Kr.). Litt.: F. Bellermann, Die Tonleitern und Musiknoten der Griechen (1847); H. Abert, Die Lehre vom Ethos in der griechischen Musik (1899); J. Wolf, Handbuch der Notationskunde 1 (1913); C. Sachs, Die griechische Instrumen-talnotenschrift (i ZMW 1923/24); dens., Musik des Altertums (1924); dens., Die griechische Ge-sangsnotenschrift (i ZMW 1924/25); dens., Antike Musik (i Handbuch der Musikwissenschaft 1932; utg. av E. Bücken); dens., The rise of music in the ancient world east and west (1944; m. litt.-hänvisningar och fört, över notdokument); T. Reinach, La musique grecque (1926; m. transkription av samtl. bevarade notdokument); E. M. von Hornbostel, Tonart und Ethos (i J. Wolf-Festschrift, 1929); R. P. Winnington-Ingram, Mode in ancient Greek music (1936); O. J. Gombosi, Tonarten und Stimmungen der antiken Musik (1939); G. Reese, Music in the Middle Ages (1940; m. bibliogr. och fört, över musikdokument); O. Tiby, La musica in Grecia e a Roma (1942); M. Wegner, Das Musikleben der Griechen (1949). C.-A.M. Folkmusik. Under den turkiska tiden kvarlevde endast två slag av inhemsk tonkonst, dels arvet från den bysantinska kyrkomusiken och dels folkmusiken. Framför allt hade de frihetsälskande stammarna i n. Grekland, de s. k. klefterna, utformat en folkviseskatt av stor skönhet. De grek, folkvisorna från denna tid, som äro enstämmiga och delvis ha bibehållit sig till våra dagar, äro huvudsaki. danssånger av episk karaktär, som sjungas av en försångare i re-citativisk och rikt ornamenterad stil, varefter de övriga deltagarna infalla med refrängen, Greklands folkmusik är ingalunda enhetlig utan uppvisar i stället stora provinsiella skiljaktigheter; den företer i övrigt starka främmande inslag, vilka avspegla landets öden under historiens gång. Väster- och österländska inflytelser gripa i varandra. Melodiernas orientaliska ursprung synes vara dominerande 709 främst genom deras rika utsirning och klangfärgen. Vid avlägsnande av det yppiga rankverket visa dock folkvisorna nära släktskap med andra sydeuropeiska. Danserna ackompanjeras ibland av en oboe och en stor trumma el. en liten ensemble sammansatt av en violin, klarinett, långhalsluta och ett hackbräde. Någon systematisk inventering av det grek, folkmusikbeståndet på vetenskaplig grund existerar alltjämt icke, men försök gjordes av A. Remandas och P. D. Zacharias med »Arion. Samling av grekiska visor från äldsta tid till våra dagar» (1917) samt av K. Psachos, som 1923 utgav första saml. av »Folkvisor från Gor-tinien i bysantinsk och europeisk notskrift». Nutiden. Prins Otto av Bayern, som 1832 blev grekernas konung, åtföljdes till sitt nya land av tyskar inom skilda yrkesgrupper, och genom bayerska militärkapell fingo grekerna stifta den första bekantskapen med modernare europeisk tonkonst. Viktigare blevo dock de it. operatrupper, som från 1838 turnerade i landet, och it. musik fick här ett av sina starkaste fästen utanför hemlandet. Italienaren R. Parisini gr. sålunda den första musikskolan och utgav musikteoretiska läroböcker på grekiska. Konstmusik. Den tonkonst, som snart blomstrade upp i Grekland, följde i själva verket helt de it. parollerna — med enstaka nationella vändningar för att ge musiken en viss lokalkolorit. Främst odlades operan, och tonsättare som N. Mantzaros, S. Xyndas, P. Karrér, A. Katakou-zinos och framför allt den även i utlandet uppmärksammade S. Samara åtnjöto stor popularitet med sina scenverk i Rossinis, Bellinis och Donizettis anda. Från 1873 vann operetten insteg, förmedlad genom franska resande sällskap. De grek, kompositörerna L. Spinellos, D. Kokkos m. fl. följde villigt även dessa förebilder. Också eng. operett vann anklang och odlades av bl. a. N. Lambelett. Opera- och operettmusiken påverkade den inhemska romanskonsten, som uppvisar stildrag av den mest skilda art. Dess bärande namn äro D. Rodios, G. Lambiris, N. Kokki-nos, Samara, N. och G. Lambelett, T. Xan-thopoulis, J. Psarouda m. fl. Den symfoniska musiken fick sin förste internationellt kände representant i D. Lavranga, vilken även gr. den grek, operan i Aten. Efter honom följde M. Kalomiris, vars tonsättningar visa starkare inflytelser från inhemsk musiktradition, M. Warwoglis och G. Sklavos. Bland yngre kompositörer må framhävas D. Mitropoulos, säkerligen Greklands främsta musikaliska begåvning i vår tid, vars verk hämtat inspiration från folkmusiken, den fransk-impressionistiskt påverkade E. Ryadis samt D. Lalios, A. Kontis och L. Margaritis, de senare influerade av tysk tonkonst. 710