GÖTEBORG Göteborgs konserthus. Fasaden mot Götaplatsen. underhållningsprogram, som blev en följd dels av ett tyskt operasällskaps uppträdande 1836— 38, dels av E. d’Auberts insatser som violinist och instruktör 1832—41. En frukt av den mera romantiska musikstil, som här kommer till synes, blev nyssnämnda sällskap Orphei vänner. Czapeks och Smetanas tid. En intressant och storvulen tid för musiken i Göteborg inleddes med J. Czapeks ankomst till staden 1847. Brinnande av verksamhetslust grep han sig an med att gjuta nytt liv i det praktiskt taget avsomnade Harmoniska sällskapet, återupptaga abonnemangskonserterna m. m. Hans krafter räckte till för allt, och när han 1856 för fem år framåt vid sin sida fick sin landsman B. Smetana, kan man säga, att allt var gott och väl beställt för musikens vidkommande. Under de år, som följde, fick Göteborg bevittna en ymnig och haltfull musikalisk verksamhet som aldrig tillförne. Symfoni- och kammarmusikkonserter samt körevene-mang avlöste varandra. Smetana blev dirigent i en ny sammanslutning, Förening för klassisk musik, och uträttade där ett storartat arbete. Men för ett musikliv på det höga plan, som Smetana fordrade, var Göteborg ännu ej moget. Emellertid torde smaken ha utvecklats oerhört under hans intensiva verksamhet. Under detta skede infaller invigningen av Nya teatern, 1859, senare kallad Stora teatern, varigenom även den lyrisk-dramatiska konsten fick ett stadigvarande hemvist i staden. Utom Smetana och Czapek voro under tiden 1840—69 följ, krafter företrädesvis verksamma: sångaren och org. I. Sandström, violoncel-listen A. Meissner, pianisten Albert Lindstrand, konsertsångerskan Hilda Sandels och operasångerskan Eu-phrosyne Abrahamsson. Betr. Sandström bör nämnas, att han 1853 ställde sig i spetsen för Göteborgs förmodligen första eg. manskör, Sångens vänner, som 10 år senare ombildades till en bl. kör, Amatörernas sångförening, fortfarande med Sandström som dirigent. Han var även indirekt skaparen av Göta Par Bricoles manskör. Som arvtagare till Orphei vänner verkade på 1850-t. Sällskapet Cecilia, som ägnade sig åt operetter och lustspel av enklare art. Stor betydelse för den populära instrumentalmusiken hade det Beyerböckska kapellet, som kom till Sverige 1867. Musiklivet från 1880-talet och in i våra dagar. Efter kraftutvecklingen vid århundradets mitt är det förklarligt, om musiklivet under 1800-t:s sista decennier gick tillbaka. Vissa försök gjordes av A. Hallén på 70-t. och K. Valentin på 80- och 90-t. att framföra större kör- och ork.-verk av Wagner och Liszt, men till Smetanas och Czapeks resultat nådde man aldrig. Musikföreningar med längre el. kortare livslängd sågo dagens ljus. Halléns Nya sångsällskapet blev ej långlivat, ej heller Lilla sällskapet, som ffg. medverkade vid en konsert 1874, men det på Czapeks initiativ 1884 stiftade Eugène Sundbergs kvartettsällskap fortlever alltjämt. Valentin bildade Sångföreningen, som längre fram ändrade sitt namn till Harmoniska sällskapet, och Elfrida Andrée tog initiativet till folkkonsertinstitutionen, som ännu omfattas med livligt intresse. F. ö. verkade omkr. sekelskiftet Filharmoniska sällskapet och Nya musikföreningen. Ett nytt uppsving kom med W. Stenhammar och T. Aulin i början av 1900-talet. De fyra stora musikfesterna i Göteborg, sträckande sig över 3—4 dagar, de stora körkonsertema och de fullödiga kammarmusikaftnarna kunna stå som ett monument över denna tid. Efter Aulin och Stenhammar sammanfaller musikens historia i Göteborg i stort sett med den 1905 gr. orkesterföreningens. Den symfoniska konsten och »den fullstämmiga orkestern» synas dock alltför påtagligt dominera hela stadens musikliv. Sedan orkesterföreningen även övertagit kammarmusiken, inskränker sig det offentliga utövandet av denna konstart till fyra kvartettaftnar om året, givna av gästande ensembler. En livlig aktivitet uppvisade 811 812