HARCADELT Rücksicht auf die ungarische Organographie (1927), »De musikaliska formernas historia» (ung.; 1930), Fétis, fondateur de la musicologie comparée (i AM 1932), Une classification des taces humaines d’après leurs systèmes musi-caux (1932), La musique hongroise (1933), Liszt d Paris (i RM 1936), Le problème Liszt (i AM 1937—38), Béla Bartök, his life and works (1938; ung. uppl. 1930), F. Liszt, écrivain et pen-seur (i RdM 1943—44), Un centenaire roman-tique 1846—1946; Berlioz et la Marche hongroise (1946), F. Liszt — author despite himself (i MQ 1947) m. fl. skrifter och art. O. S. Ha'rcadelt -^-Arcadelt. Harda'ngerfiol, -violin, ->Hardingfele. d’Hardelot [dardlå'], Guy, pseud. för mrs W. I. R h o d e s, f. Helen Guy, engelsk tonsättare av fransk börd (1858— 1936), på sin tid vida bekant genom en rad sånger: Because, Sans toi, Sous les branches, The bee’s courtship, Tristesse, True-love land m. fl. H. var elev vid MK i Paris, där Gounod blev varmt intresserad av hennes kompositioner. Under 1896 turnerade hon i USA tills, m. Emma Calvé, som jämte Nellie Melba o. a. gjorde sångerna utomordentligt populära. Harder, E g i 1 Georg, dansk pianist av norsk börd (f. 1917 7/4), elev av H. Knud-sen och E. Fischer, har konserterat i Skandinavien (Sverige ffg. 1946). Solist vid grammofoninsp. av S. E. Tarps pianokonsert. Er-l Harder, K n u d, dansk tonsättare (f. 1885 31/3), teol. kand. 1920, vars begåvning bäst framträdde i hans instrumentalverk, präglade av dansk ton och tysk senromantik. H., som stud, för C. Nielsen samt i München för Thuille, F. Klose och Mottl, verkade som kapellm. i Tyskland till 1914, varvid han bl. a. sökte bana väg för Carl Nielsens musik. Han övergick därefter till teologin, var 1922 kyrkoherde på Fejö och 1924—39 lärare vid olika danska skolor; 1924—25 ledare för Aarhus mad-rigalkor. Verk: Skådespelsmusik till H. von Kleists Die Herrmannsschlacht; Japansk fest, Schwarz-walder Zwischenklänge (för stråkork.); stråkkvintett C-dur op. 6 (1916), stråkkvartett B-dur op. 4 (1909), körverket Venus regina, sånger, pianostycken m. m. Er-l Ha'rdingfele, haringfele, h a r-dang er violin, no., (sv. hardangerjiol), äldre, ännu bruklig norsk form av violin med högt, välvt lock samt 4 spel- och 4 resonanssträngar. Under 1600-t. urspr. 895 lokaliserat till Hardanger, har instrumentet därifrån spritt sig över stora delar av Norge. H., som oftast har något mindre dimensioner än en vanlig violin, är stämd en liten ters (el. kvart) högre än denna. Spelsträngama stämmas olika, den vanligaste stämningen är A-D-A-E, och resonanssträngarna i förhållande härtill. Då stallet är något lägre än på vanliga violiner, är det lätt att spela ackord, och musiken för detta instr. är därför genomgående flerstämmig. Den äldsta bevarade h. har daterats till 1651, men instrumenttypen har sannolikt utformats under loppet av föreg. årh., antagligen på grundval av den äldre norska gigjan och europeiska stränginstr. med resonanssträngar, framför allt viola d’amore. De tidigare h. ha locket och botten mer välvda än de senare; gemensamt för alla instr. äro de i regel förekommande utsmyckningarna med pärlemorinläggningar och orna- ment i renässans- och barockstil. De mest kända h.-byggarna äro T. och I. Botnen, K. Rue, O. Gullbekk, Helland-släkten och Röstad. De första instr. byggdes trol. i Hordaland, de äldsta kända byggarna äro från Hardanger. Omkr. 1700 kom h. till Telemark, och därefter spreds den till Valdres, Hallingdal och Numedal samt över Vestlandet upp till Nordfjord. I Setesdal begagnas både h. och vanlig violin. Från år 1900 har h. vunnit anhängare även utanför nämnda landsändar. Den, som haft största betydelsen för hardingfelmusikens utveckling, har varit Myllarguten; han utvidgade de tidigare slåttene och använde sig i större utsträckning än tidigare varit brukligt av ackordspel och utsirningar. Andra kända spelmän äro K. Luraas, ö. Langedrag, N. Rekve, J. Hilme, L. Sandsdalen, Flatland-släkten, H. Skutle, H. Giböen, O. Mosafinn, L. Fykerud, S. Helgeland, K. Dale och T. Haugerud. Sami, av h. finnas i Norsk folkemuseum, Bygdöy, Bergens museum samt Fylkesmuseet for Telemark og Grenland. Litt.: T. Hannaas, H. (1917); R. Berge, Tele-marksfela (1943); E. Eggen, H. (i Norsk musikkliv 1945—46); S. Kyvik, Soga om fela (1947). Ö. G. 896 Hardingfele.