HAUPTWERK Siegmund von Hausegger. Efter gedigen utbildning inom olika musikaliska fack (violin, piano, harmonilära, komp.) innehade H. en rad befattningar som musiker och lärare, innan han 1842 erhöll platsen som thomaskantor i Leipzig. H:s musikteor. huvudverk, Die Natur der Har-monik und der Metrik (1853, 21873; eng. uppl. 1888), är ett försök att med utgångspunkt närmast från Hegels filosofi uppvisa, hur tonkonstens grundelement äro en återspegling av andens allmänna utvecklingsgång. Särsk. uppseende väckte hans framställning av kvinten som molltreklangens ideella grundton, vilket medför, att treklangens båda huvudformer, dur och moll, framstå som varandras spegelbilder. Även om H. själv aldrig drog den fulla konsekvensen härav, blev han dock genom sina teorier av stor betydelse för senare anhängare av den harmoniska dualismen, främst von Öttingen och Riemann. — Hdr i Göttingen. LMA 1865. Verk: Operan Mathilde (Kassel 1826); stråkkvartetter, 3 violinsonater o. a. kammarmusik; körkomp., däribl. 2 mässor, motetter m. m., duetter, solosånger etc. Skrifter (u. n.): Erläuterungen zu J. S. Bachs Kunst der Fuge (1841; 21861), Die Lehre von der Harmonik (1868; utg. av O. Paul; 21873), Opuscula (1874; utg. av E. Hauptmann), Briefe an Franz Hauser (2 bd, 1871; utg. av A. Schöne), Briefe an Ludwig Spohr u. a. (1876; utg. av F. Hiller). Litt.: S. Krehl, M. H., ... (1918). S.W. 939 Hauptwerk [ha°'pt-], ty., benämning på orgelns huvudmanual (->Orgeldisposi-tion). von Hausegger [-ha°'s-], Friedrich, österrikisk musikskriftställare (1837— 99). Urspr. jurist, blev von H. 1872 docent i musikhistoria i Graz och ägnade sig sedan åt musiklitterär verksamhet. Som den förste filosofiske uttolkaren av Wagner i Richard Wagner und Schopenhauer (21892) och i Die Musik als Ausdruck (1885; 21887), riktad mot Hanslick, utvecklar von H. sin åsikt, att musiken historiskt sett har renodlat den uttrycksmässiga sidan av språket (tonfall, gest etc.). Skrifter: Vom Jenseits des Künstlers (1893), Die künstlerische Persönlichkeit (1897), Gedan-ken eines Schauenden (1903), Unsere deutschen Meister (Bach, Mozart, Beethoven, Wagner) (1901; utg. av R. Louis), Gesammelte Schriften (1939; utg. av S. von Hausegger). Litt.: P. Moos, Möderne Musikästhetik in Deutschland (1902). M. T. von Hausegger [- ha°'s-], Siegmund, österrikisk tonsättare, dirigent och musikskriftställare (1872—1948), son till F. von H., bl. a. känd som framstående Bruckner-tolkare; 1920—38 dirigent vid Konzertverein i München, samtidigt (till 1934) dir. för MA där. von H. stud, först för fadern, senare för bl. a. Pohlig (piano). Han gästdirig. vid operan i Graz 1895—97, var musikalisk assistent i Bayreuth, ledde tills, m. F. von Weingartner Kaim-Orch. i München 1899—1902, där han bl. a. uruppförde Bruckners 8. symf. von H. var dirigent för Museumskonzerte i Frankfurt a. M. 1903—06 och 1910—20 för Philharmonisches Ge-sellschaft i Hamburg; samtidigt till 1915 ledare för Blüthner-Orch. i Berlin. Som tonsättare urspr. påverkad av Wagner och R. Strauss, nådde han senare en egen stil. Genom sin konstnärliga idealitet som dirigent och musikpedagog framstod von H. som en musik -kulturell personlighet av mindre vanliga mått. Verk: Operorna Helfrid (Graz 1890) och Zin-nober (1895; München 1898); Natursymphonie för ork. o. orgel med slutkör ur Goethes Prooe-mion (1911); de symf. dikterna Dionysische Phantasie (1897), Barbarossa (1900) och Wieland der Schmied (1903); Aufklänge, symf. var. över en barnvisa (1917); körverk a cap. och med ork.; sånger med ork. el. piano m. m. Skrifter: Alexander Ritter... (1907), Be-trachtungen zur Kunst... (1921); utgav F. von Hauseggers Gesammelte Schriften (1939), Brief-wechsel zwischen Peter Rosegger und Friedrich von Hausegger (1924) och Richard Wagners Briefe an Frau Julie Ritter (1920) o. a. Litt.: O. Noè, S. von H. (1906); W. Zentner, 940