HAYDN som då var i Wien,» har han själv senare berättat. Att giva ens en tillnärmelsevis uttömmande framställning av hans utveckling under dessa år låter sig f. ö. inte göra, ty det finns inget av hans tidigare verk, som vi med säkerhet kunna datera. Vi veta, att han omkr. 1751 komponerade musik till en »Operette» eller snarare ett sångspel, Der krumme Teufel, men denna musik är inte bevarad. Från 1756 ha vi två daterade kompositioner, som vittna om hans intresse för kyrkomusiken: ett Solve Regina och en orgelkonsert (pianokonsert). En rad primitiva pianosonater (Divertimenti per il Cembalo) gå säkerligen också tillbaka till 1750-t., till hans verksamhet som pianolärare. Och slutl. är det förmodligen i början av denna period, som Haydn kommer in på den bana, som skulle bli bestämmande för hans egenart som tonsättare: komponerandet av kammar-och orkestermusik. I G. A. Griesingers Haydn-biografi (1810) finna vi en ofta återgiven beskrivning av Haydns första steg på denna bana. »En Baron Fürnberg hade en egendom i Weinzierl, några Poststationer från Wien, dit han ibland inbjöd sin Socken-Prest, sin Förpaktare, Haydn och Al-brechtsberger (en broder till den bekante Con-trapunktisten) för att göra musik. Fürnberg uppmanade Haydn att componera något, som kunde utföras af dessa fyra Konstvänner. Haydn, då blott 18 år gammal, antog uppmaningen, och så tillkom hans första Qvar-tett...» Vi böra nog ta denna berättelse med en viss reservation. Det finns all anledning att tro, att beskrivningen av den fürnbergska kvartettensemblen ger en korrekt bild av den omgivning, där Haydns tidigaste kammarmusikkompositioner framfördes, men detaljerna kunna vi knappast helt lita på. Om Griesinger har rätt i sin anmärkning om Haydns ålder, då han skrev sin första kvartett, skulle detta ha skett redan 1750. Frågan är dock, om inte en del tidigare stråktrios måste anses som förelöpare till kvartetterna, så att dessa rycka litet längre fram i tiden. Pohl antog 1755 som (ungefärlig) tidpunkt för de första kvartetternas tillblivelse, men någon dokumentation för riktigheten av denna uppgift synes icke kunna givas. (Det är för övrigt knappast heller riktigt, att den första kvartetten verkligen var den av Griesinger anförda, som intar främsta platsen i de flesta utgåvorna.) På ett annat ställe säger Griesinger: »Om aftnarne gick Haydn som oftast med sina Musikkamrater på allmänna platser, hvarest vanligen något af hans Compositioner utfördes, och han påminte sig, att år 1753 hafva, för sådant ändamål, författat en Qvintett.» Vi kunna icke kontrollera riktigheten av denna upplysning, men det exakta angivandet av årtal kan tyda på att Haydn erinrat sig en eller annan yttre tilldragelse som stöd för sin berättelse; det rör sig i övrigt säkert om en av de kompositioner, som 947 Haydn själv senare talar om under benämningen Divertimenti. Utan att med visshet kunna belägga denna uppgift — en stor del av dessa verk äro för övrigt märkvärdigt nog ännu otryckta och åtskilliga förmodligen för-loradé — stanna vi vid den uppfattningen, att kompositioner av denna art i växande grad kommo att upptaga Haydns intresse och att han redan under dessa år erövrat ett namn som kompositör främst tack vare dem. År 1759 fick Haydn, möjligen på Fürnbergs tillskyndan, sin första befattning som kapellm. hos en böhmisk godsägare, greve Morzin, i Lukaveg. Här skulle han leda musikutövningen vid alla förekommande tillfällen och helst leverera en stor del av musiken själv. Från hans kortvariga tid i greve Morzins tjänst, 1759—60, daterar sig hans första symfoni, början på en 35-årig nästan oavbruten ström av arbeten av denna art. Då greve Morzin, troligen redan 1760, såg sig nödsakad att upplösa sitt kapell, fann Haydn kort tid därefter en ny och bättre anställning. Genom ett kontrakt av 1 maj 1761 anställdes han hos furst Esterhåzy i Eisenstadt; t. v. som vice kapellm., i realiteten dock som kapellm., då den gamle kapellm. Gregor Joseph Werner hädanefter blott skulle vara ledare för kyrkomusiken, medan allt det övriga överläts åt Haydn. Efter Werners död övertog Haydn 1766 posten som kapellm., även till namnet. Innan Haydn tillträdde sin anställning hos furst Esterhåzy, hade han i nov. 1760 ingått äktenskap med Maria Anna Aloysia Apollonia Keller (döpt 1729 ®/2), dotter till en perukmakare Keller i Wien. Haydn hade, enl. vad som berättas, tidigt åtnjutit Kellers hjälpsamhet. Han hade undervisat Kellers döttrar och förälskat sig i en av dem men drabbats av det tragiska ödet, att hon föredrog att gå i kloster framför att gifta sig med honom. Utan att känna någon särskild böjelse för hennes syster Maria Anna lär han då ha förmåtts äkta henne, dels i känslan av att stå i tacksamhetsskuld till Keller, dels därför att den tid kommit, då det föll sig naturligt för Haydn att ingå i det äkta ståndet. Om denna tolkning är korrekt må lämnas därhän. Säkert är emellertid, att Haydns äktenskap blev ett fullständigt fiasko. Maria Anna har framställts som något av en Xantippa, och den eljest så behärskade Haydn använder faktiskt starka uttryck för sina ovänliga känslor mot henne. Men det torde vara klokare att nöja sig med att fastslå, att de äkta makarna icke kunde komma i verklig kontakt med varandra. Hon saknade all förståelse för makens konst. Hon skänkte honom inte heller samlivets lycka, och den ömsesidiga isoleringen ökades genom att äktenskapet blev barnlöst. Det Esterhåzyska furstehuset hörde till Europas mäktigaste och rikaste fursteätter. I furst Nicolaus »den praktälskande», som 1762 efter - 948